Att bygga världar och hitta intriger

Det finns olika tankar om det här med världsbygge inom fantastik. En del anser att världen ofta tar för stor plats och att handlingen blir underordnad. Att det är fel ände att börja en berättelse med att bygga världen. Andra anser att världen är det centrala, det som gör en berättelse intressant och annorlunda. Det är kanske i själva verket först i kombinationen där både värld och historia är fantastiska som det blir riktigt magiskt?

Oavsett vilket är det för mig personligen viktigt att den värld där berättelsen utspelas bygger på en inre logik och att läsaren kan känna igen sig och förstå delar av världen. Även om delar av den såklart kan komma att vara totalt overklig behöver den ändå på något plan kännas realistisk. Om inte annat efter de regler man har satt upp för världen. Skulle läsaren stanna upp och tänka ”Vänta nu, så fort skulle man inte kunna ta sig med häst från punkt A till B!” har man problem. För om läsaren börjar ifrågasätta innehållet går även magin förlorad. Den magi som, särskilt inom fantastiken, suger oss in i en berättelse och får oss att läsa vidare.

Självklart är det intrigen och karaktärerna som driver en berättelse, men då måste ramverket runtom fungera utan att distrahera. Att jag inledningsvis lägger ner stor möda på världen beror på att jag ofta utgår ifrån drömmar när jag skriver. En vision om man så vill där både intrig, konflikt och miljö är närvarande. Sedan försöker jag närma mig den känsla jag fick i drömmen. Vem var det egentligen jag såg? Vad var det jag såg?

Tar vi filmen The Matrix som exempel så är världen rentav en högst påtaglig del av berättelsen. Filmen serverar kvasifilosofiska funderingar om livet i en uppdaterad kung-fu -skrud, tankar om vad som definierar oss som människor, men utan miljön tror jag inte (första) filmen alls hade varit lika intressant. Det är själva miljön som får mig att tänka ”WOW!” och andlöst titta vidare. Dessvärre tappar man i andra och tredje filmen fokus och vräker på med effekter så till den grad att världen tar över och berättelsen blir ganska ointressant. Synd och oerhört klantigt då nästan all potential går till spillo.

Jag håller just nu på att utveckla en delvis ny värld. En värld som åtminstone i mitt huvud kommer att bli fantastisk. Jag känner det på mig då den kommit till mig portionsvis i drömmar som varit  så starka att de känts verkliga. Som om jag verkligen drömde mig dit. Men hur förmedlar jag världen till mina läsare och undviker att det blir en ny The Matrix? Ärligt talat vet jag inte, men jag är medveten om att jag måste hitta en intrig som är spännande och fascinerar, karaktärer som läsaren kan identifiera sig med, älska och hata. Centralt för detta är konflikter. Vilka motsättningar finns? Var finns den starka berättelse jag behöver? Och vad vill jag ha sagt egentligen?

Vissa idéer finns redan och jag har bestämt mig för att bli mer politisk. Jag gillar inte alls vart vårt samhälle är på väg eller vad vi gör med vår värld så därför vill jag säga något om detta. Hur vi behandlar våra medmänniskor och vår natur. Fast samtidigt utan att peka finger och skriva folk på näsan. Jag vill även undersöka vad som händer i skarven mellan fantasy och science-fiction. Just nu håller jag därför på och strövar runt i min värld. Lägger pussel, studerar arkitekturen och dess förutsättningar, söker ledtrådar efter det som skaver. Någonstans finns konflikten och ledtråden till den berättelse jag behöver, den röda tråden. Det får ta tid då jag redan skriver andra berättelser just nu, men världsbygge tar tid. Tids nog kommer jag att hitta min intrig och då kanske det rentav blir magiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.