Författare: admin

Marcus Olausson är en fantastikförfattare med två publicerade romaner - De rotlösa och Bäraren - i serien Serahema Saporium. Dessutom aktuell i antologierna Steampunksagor och kommande Svenska spöken, Bortom portalen och På denna grund vi bygga.

Rapport från ConFuse – SweCon 2015

Så var min första sff-kongress någonsin avklarad och jag ska absolut gå på nästa – Fantastika i Sthlm 17-19 juni 2016. Nu har det gått en vecka och intrycken har hunnit smältas hyfsat. Här följer ett klassiskt bloggmisstag med få bilder och mycket text, men jag glömde helt enkelt plåta. Som nybörjare hade jag många frågetecken och då jag åkte dit ensam hade jag ingen som kunde lotsa mig förrän på plats. Det var som tur lätt både att hitta hotellet och få parkering så efter att ha installerat mig på hotellrummet på Frimis, tagit en dusch och gett min nattlöpare Zeke lite frisk luft …

Zeke spanar in omgivningarna
Zeke spanar in omgivningarna

… begav jag mig ner till Pelarsalen för att sätta upp mitt bokbord och försöka begripa vad jag förväntades göra. Ganska snart upptäckte jag att det var intressanta föreläsningar överallt, hela tiden och viss prioriteringsångest uppstod. Alternativt kunde jag stannat och chillat bland bokborden och mina branschkollegor där, men kunskapstörstande som jag är vann ofta föreläsningarna. De flesta andra gick ju ändå dit och intresset för att köpa episka fantasyböcker verkade minst sagt svalt, vilket tyvärr kom att gälla hela helgen. Här sammanfattar jag vad jag lyssnade på (förutom vad som sades i baren, för det fäste märkligt dåligt i minnet).

Fredag:

Troll, finns de fortfarande? – Kristina Hård. Vi fick lyssna på berättelser om trollobservationer och Kristina bjöd in lyssnarna att delta i samtalet. Man kan konstatera att de som säger sig ha gjort observationer gärna lägger in ett försök att rationellt försöka förklara vad man sett.

Historisk fantasy – Elin Holmerin (mod), Perny Lindgren, Helena Andersson. Vad är egentligen skillnaden mellan historisk fantasy och en historisk roman och hur hanterar man research? Man diskuterade även hur långt tillbaka i tiden man måste gå för att det ska räknas som historiskt. Efterforskningar blir klart enklare ju närmare modern tid man kommer men å andra sidan ökar risken att läsaren känner till fakta och påpekar brister i berättelsen.

Alternativa zombiescenarion – Henrietta Thernell (mod). En intressant och rolig gruppdiskussion om vad som egentligen kan räknas som en zombie. Det rådde kanske inte direkt enighet, men det var en kul diskussion i vilket fall. Jag brann av iver att få berätta om mitt eget bidrag till zombiemytologin, men håller det projektet hemligt ett tag till. Jag kan säga så mycket som att det inte rör sig om en typ av zombie som vi tidigare sett. (den känns lika uttjatad som vampyrer och varulvar vid det här laget).

Barhäng: Efter zombiesnacket konstaterade jag att de flesta jag kände hade gått upp i rök. Lika spänstig och pigg som en zombie men sugen på öl köpte jag mig en Staro och gick helt enkelt fram och våldgästade ett gäng vid ett bord. De hade artigheten att bjuda in mig i diskussionen (eller så fattade jag inte att de försökte bli av med mig) och sedan drog ett livligt samtal om Interstellar igång. 🙂 Jag stupade i säng runt tolvsnåret.

 

Lördag:

Finding the fantastic. – Sari Polvinen (mod), Socialistsimon, PC Jorgensen, Mattias Lönnebo. Vi fick tips på var panelen hittade rekommendationer inom fantastik och ombads även själva lämna tips under hashtaggen #findthefantastik. Bibliotek verkade ha spelat huvudroll som bokkälla under panelens ungdom, men var nu uppenbart ersatt av webben, facebook och SF-bokhandeln. Ett av tipsen var sajten io9 men vi fick även tips på poddar mm. T.ex Fantastisk Podd som jag själv är trogen lyssnare av. Tiden rann ut men jag har såhär i efterhand ett par personliga tips: Farfarsparadoxen och Geekpodden, båda utmärkta exempel på härlig nördighet blandat med seriositet där man pratar om både litteratur, film och spel. Geekpodden har även rollspelsspecialer, besöker mässor mm.

Diversity in young adult science fiction and fantasy. – Suzanne van Rooyen. Vi fick en inblick i vad som händer och inte händer ur ett mångfaldsperspektiv bland både böcker, film och TV-serier, främst när det gäller Young Adult (YA). Tyvärr verkar inte Fantastikgenren hänga med lika väl men det börjar se bättre ut även om det främst verkar gälla smalare utgivning. Suzanne delade med sig av tips på läs- och sevärdheter. Och gjorde mig nyfiken på sin bok ”I heart robot” som jag ser fram emot att läsa.

What’s in a name? How to name your characters. – Suzanne van Rooyen (mod), Kristina Hård, Thomas Årnfelt, Marcus Olausson. Den första panel jag själv satt med i som författare. Vi diskuterade hur vi närmade oss det här med namn, vilka tankar som låg bakom och hur svårt det var att under manusskrivandet byta namn på en karaktär när det väl hade satt sig. De övriga skriver mest i historisk eller modern tid medan jag själv skriver klassisk fantasy så vi hade lite olika perspektiv på det hela. Mina namn tenderar mer att handla om en känsla än en lingvistisk eller historisk betydelse. I ett pågående skräckromanprojekt däremot hämtar jag bland annat namn från Kalevala-eposet då delar av berättelsen utspelar sig i Karelen under andra världskriget.

AI and robotics: A look into the future. – Patrick Doherty. Föreläsaren kom från Linköpings universitet och berättade initierat om vad som händer inom forskningen. Han skrattade även åt att Stephen Hawking och Elon Musk m.fl. skrivit på en lista (Call for Ban on Artificially Intelligent Weapons) att vi behöver se över hanteringen av AI i krigssituationer, när man i själva verket borde diskutera människans tendens att ha ihjäl varann. Tyvärr rann tiden ut och när han kom fram till sitt eget forskande fick han stressa igenom innehållet till den tidhållande gopherns (kongressvolontär) förtret. Så här i efterhand var han nog väl optimistisk till tiden presentationen tog och borde ha börjat i mitten då det han presenterade i början var allmängods, åtminstone för undertecknad.

Tough chicks; A discussion about gender in fantastic literature. – Suzanne van Rooyen (mod), Therese Norén, Anna Jakobsson Lund, John-Henri Holmberg, Anna Blixt. Kvinnor inom fantastiklitteraturen tenderar ofta att beskrivas som om de vore män eller som ”tuffa brudar” utan känslor. Mångfald efterlystes och jag tycker diskussionen är intressant. Man diskuterade även hur den manliga rollen behandlas och utvecklas. Jag är ju själv delvis skyldig och utmanar gärna mitt sätt att tänka och skriva.

Kan Terminator bli verklighet? – Olle Häggström från Chalmers hade ett statistisk perspektiv på undergångsscenarion. Jag skäms över att erkänna att hjärnan började bli lite mosig här. Frågan är om en artificiell intelligens verkligen skulle bestämma sig för att ha ihjäl mänskligheten? Då vi omöjligt kan återskapa vår egen hjärna är det inte heller rimligt att tro att en AI kommer att resonera precis som oss (och fan vet om man kan bli mer mordlysten än mänsklighetens alla krigshetsare).

Point of view. – Flemming Rasch (mod), Ben Aaronovitch, Linnéa Anglemark, Eva Holmquist och så lilla jag – Marcus Olausson. Min andra panel och femte föreläsningen i Klostersalen på raken (nästan för min del) där syrebristen gjorde sig gällande. Jag fick helt enkelt lite hjärnsläpp och när Ben pladdrade på (roligt och mycket) och panelen började diskutera omniscient perspective insåg jag att jag inte visste vad ordet betydde, vilket jag försökte mörka efter bästa förmåga. Om man inte vet kan man alltid ljuga som en sann mytoman. Det betyder allsmäktigt, vilket jag även misstänkte. Tredje person var vanligast bland panelen, men som Ben sa spelar det ingen roll vilket perspektiv man väljer så länge man gör det bra. Allt funkar.

AI & robotics in film, TV and literature. – Patrik Centerwall (mod), Madeline Ashby, Tommy Persson, Oskar Källner, Thomas Padron-McCarthy. Ärligt talat minns jag inte mycket om denna diskussion. Kombinationen öl och trötthet gjorde att jag nog kunde behövt en AI som förde anteckningar.

Ska vi ha ett svenskt fantastikpris? – Tomas Cronholm (mod), John-Henri Holmberg, Johan Anglemark, Olov Livendahl, Kjartan Lindoe. Den sista panelen för dagen och vi var bara en stolsrad av hoppfulla författare som utgjorde publik. Känslan var att delar av panelen var trött på frågan och inte alls sugna på att hantera ett pris. Dessutom verkade fantasy nedvärderas i förhållande till sf och skräck bedömdes inte alls ha med ett pris att göra eftersom skräck spänner över alla möjliga genrer. Till viss del hade de säkert rätt, men kanske det inte var just de herrar som satt där som bäst skulle avgöra nödvändigheten av ett pris? Och om det nu behövs ett antal år för priset att få någon betydelse, är det samma sak som att man bör låta bli? Det största problemet är att hitta frivilliga att styra upp det hela. Jag skulle vilja hjälpa till, men som utbränd och sjukskriven hoppar jag helt enkelt inte på såna saker. Skulle ett pris mest vara för författarens ego? Kanske, men även ett sätt att visa konsumenterna vilka verk som håller högre klass och priset skulle även kunna generera mer medieutrymme. För vill vi att fantastikgenrens utbud endast ska vara för oss initierade eller vill vi erövra Sverige och världen? Det kanske är den viktigaste frågan?

Barhäng: Modstulna efter den negativa känslan runt fantastikpriset gick vi och drack öl och ballade ur i allmänhet. Kände oss lite nedvärderade som fantasyförfattare men landade ändå i en skön känsla (öl hjälpte) och kom fram till att frågan absolut inte var avgjord.

 

Söndag. Hela förmiddagen gick åt till att förbereda min presentation och leta efter en butik som sålde en mini-displayportsladd så jag kunde ansluta min Surface Pro 2:a till projektorn. Köpte en sladd. Det funkade ändå inte så jag fick låna en dator istället.

Fantastik som tillflykt och terapi. – Marcus Olausson. Ja så var det slutligen dags för min alldeles egna föreläsning på temat utmattningsdepression och hur man kan hantera det med hjälp av fantastik. Jag gick ut med humor men kastade sedan ner de stackars åskådarna i ångestträsket. Tack alla ni som kom dit, jag hade väntat mig högst en handfull då det var ett tungt ämne (vilket kanske inte helt framgick av programförklaringen – sorry!) och Ben och Kristina hade en panel samtidigt i annan lokal. Att då få nästan fullsatt var en glad överraskning. Jag hade inte riktigt väntat mig att lämna alla sorgsna och deppiga, men det var som sagt ett tungt ämne och jag var medvetet självutlämnande. Tack igen!

Anna Vintersvärd facebookade en bild av mig i Zeke-mundering under föredraget vilket inspirerade illustratören Andreas Raninger att ”rafsa ihop” den här bilden på typ en timme. Jag är inte riktigt säker på vad tjejen  nere till höger i bild pysslar med, men tror att hon ramlat och att Zeke ska hjälpa henne, gentlemannaulv som han är. Både jag och Zeke blev jätteglada och tackar Andreas för den grymma bilden. Kolla gärna in Andreas alster här. Han har bland annat gjort omslag till Oskar Källners novellsamling ”Munins skärvor”.

Varulv_MO

Star Wars – recollections and expectations. – PC Joergensen (mod), Roger Klein, Helena Kiel, Sten Rosendahl, Dave Lally. Samtal runt samtliga filmer och vilka förväntningar vi har på den kommande filmen The Force Awakens. Dave drog en del spännande anekdoter runt allt säkerhetspådrag runt nya rullen. Roger bidrog med nyktert kritiska åsikter.

Introduktion till spel och spelutveckling. – Alexander Hallberg, Tobias Bodlund, Thomas Årnfelt. Samtalet var avslappnat och handlade mest om data- och brädspelsutveckling, gameplay och vilka designfällor man ska undvika. Kul att få höra berättelser från erfarna personer. Eftersom jag själv utvecklat ett brädspel till min fantasyvärld Serahema var ämnet högintressant. Den nyfikne kan tjuvkika på det enda existerande exemplaret av mitt Kungabräde här.

KingsBoard

En slags mix av schack och Risk(?) som förhoppningsvis är roligare än dessa och där tärningar skapar inslag av slump bland all strategi. Handtillverkade exemplar kan bli föremål för utlottning vad det lider.

Three authors, three countries, three cultures. – Patrik Centerwall (mod), Madeline Ashby, Ben Aaronovitch, Kristina Hård. De tre hedersgästerna jämförde sina respektive hemmaarenor Kanada, Storbritannien och Sverige och vad som förenar och skiljer sig åt. Hur fantastikgenren hanteras i bokhandeln mm. Som Kristina påpekade måste en svensk fantastikförfattare inte bara konkurrera med inhemska författare utan till kanske större del med utländska författare. Vi som läser fantastik tenderar att hänfalla till anglosaxisk litteratur då det svenska utbudet historiskt sett i princip tagit slut efter barn- och ungdomsböcker. Även om detta ändrats betydligt på senare år verkar många fortfarande föredra att läsa utländska författare. Själv läser jag numera mest inhemsk fantastisk litteratur då den absolut är värd att lyftas fram. Det rör på sig rejält i den svenska underjorden.

Closing ceremony – Jonas Wissting. Hedersgästerna tackades av, the spirit of swedish fandom (ursäkta om jag fick till namnet fel) fångades in i sin urna och man vandrade vidare mot Dead Dog-party.

Jag hoppade över Dead Dog-partyt för att istället i ett närmast vegetativt tillstånd ta mig tillbaka västerut till mitt hem, strax öster om Trollhättan. Efter matstopp i Jönköping tryckte jag plattan i mattan och upptäckte först efter en stund att jag passerade en sjö som inte borde finnas på sträckan. Jag hade visst missat avfarten till Trollhättan utanför Jönköping. Duh! GPS:en i mobilen konsulterades och jag var tydligen på väg mot Ulricehamn så det blev till att planera in en ny rutt och via småvägar ta mig genom skymningszonen, förbi Vårgårda och slutligen hem. Trött, ack så trött, men på det stora hela väldigt nöjd. Jag hoppas vi ses snart igen!

 

Filmrecension – Jurassic World av Colin Trevorrow

Jag var lite halvt skeptisk till den här filmen men den kändes ändå som en potentiellt juste monsterfilm att uppleva på vita duken. Det var den verkligen! Trailern visar hur Chris Pratt i rollen som marinsoldaten Owen försöker dressera ett gäng velociraptorer, vilka senare springer bredvid honom när han kör motorcykel. Taget ur sitt sammanhang ser det rätt fånigt ut men i filmen tycker jag faktiskt att det funkar. Överlag är filmen enligt mig bättre än samtliga sina föregångare även om personkemin kanske satt bättre i första filmen. Redan nämnda Chris Pratt gör en bra insats (och jag kan faktiskt tänka mig honom som Indiana Jones, om ryktena är sanna) medan Bryce Dallas Howard i rollen som parkföreståndaren Claire som vanligt gör en blek insats. I bakhuvudet viskar en röst att hon får så stora roller eftersom hon är dotter till Ron Howard, men jag hoppas att det inte är så. I persongalleriet finns även bl.a. Vincent D’Onofrio som den skrupelfrie Hoskins från InGen som ligger bakom alla framavlade dinosaurier i parken. D’Onofrio har verkligen levererat i rollen som Wilson Fisk i tv-serien Daredevil och även här gör han en obehaglig skurk.

Handlingen cirkulerar kring att parken försöker undvika svikande publik genom att avla fram nya arter, finansierade av sponsorer. Samtidigt som man ska lansera den nya köttätaren Indominus Rex får Claire besök av sina två systersöner vilket innebär att hon inte har tid för dem. En assistent sätts att guida dem runt parken, men de tar första bästa tillfälle och rymmer. I samma veva lyckas Indominus Rex ta sig ut ur sitt isolerade hägn och kalabaliken tar vid när den närmar sig nöjesparken.

Av någon anledning görs det en poäng av att Claire kan springa runt i högklackat, vilket känns meningslöst och totalt orealistiskt. Visst, stuntkvinnan kan bevisligen springa i högklackat, men att karaktären ska ta sig igenom djungeln, jagas av dinosaurier och senare under dagen fortfarande springa i högklackat på besökscentret är bara fånigt. Bortser man från sådana detaljer är det en härlig film med högt tempo och riktigt grym action med snyggt animerade eller mekatroniska monster. Där finns väntade passningar till de tidigare filmerna, fast jag hade inte väntat mig att vissa animationer inte skulle göras bättre idag än de gjordes i franchisens första film, men de är som tur få. Jag tycker att man har för bråttom att visa Indominus Rex. I första filmen dröjde det riktigt länge innan man fick se T-Rex, men detta är en annan typ av film så det är mest gnäll från min sida.

En klart godkänd rulle som jag tänker se om fler gånger men som absolut bör upplevas på bio om du har chansen.

Betyg [8/10] Bumlingar.

Bokrecension – En nästan vanlig man av Buthler & Öhrlund

9789174751864_200_en-nastan-vanlig-man_pocket

Herrarna Dan Buthler och Dag Öhrlund lyckas med den här kriminalromanen både få mig att vilja läsa vidare och bli irriterad om vartannat. Det som retar upp mig är att man ständigt envisas med infodumpningar som inte tillför berättelsen ett smack utan snarare verkar till för att författarna ska få briljera om hur pålästa de är. Gärna genom stela dialoger. Dessutom använder man ett allsmäktigt perspektiv där man på samma sida kan få ta del av uppemot tre olika karaktärers tankar, vilket distanserar mig som läsare från karaktärerna. Romanens huvudperson, psykopaten Christopher Silverbielke, är nästintill en karbonkopia av Patrick Bateman i American Psycho av Bret Easton Ellis. Kvinnorna är i huvudsak jättesnygga våp vars enda syfte är att vara något för herrarna att sätta på.

Ändå fungerar det, konstigt nog. Boken är riktigt spännande när man följer Silverbielkes katt och råtta-lek med både polis, kollegor och de som tror sig vara hans vänner. Han är kylig och beräknande och ingen i hans närhet förstår hur långt han är beredd att gå för att få sin vilja igenom. När han föreslår för sina vänner Hans Ecker och Johannes Kruut att de ska leka en poänglek blir det början till en spiral av sex, våld, knark och ond bråd död.

Boken hade gott kunnat kortas ner, men är ändå så lättläst att den funkar bra på stranden eller hängmattan. Den kan bland annat köpas på Bokus och CDON, eller varför inte som ljudbok, uppläst av Stefan Sauk?

Betyg [7/10] Bumlingar.

Bokrecension – Vita spår av Emelie Schepp

9789146226192

En gedigen deckare som går sin egen väg. Ifjol bestämde jag mig för att läsa mitt livs första (vad jag kan minnas) deckare. Jag har aldrig dragits till genren men ville vidga mina vyer, mycket p.g.a. de fördomar jag själv möter som fantastikförfattare. Valet föll på Emelie Schepps debutroman ”Märkta för livet” (som jag recenserar här) som överraskade mig så till den grad att jag valt att läsa fler deckare. När det nu är dags för den någorlunda fristående uppföljaren återstod det att se om den levde upp till förväntningarna och det gjorde den absolut. Emelie verkar vara en hårt arbetande författare (arbetsnarkoman?) som inte lämnar något till slumpen och det märks.

Handlingen tar vid senare under samma år som första boken och huvudpersonen, åklagaren Jana Berzelius, får återigen möta personer från sitt förflutna och fler ledtrådar till vem hon är nystas upp. Ett dödsfall på ett X2000-tåg verkar ha en koppling till en heroinsmugglarliga och kanske finns där kopplingar till ett annat dödsfall som sker kort därefter. Boken har ett intressant persongalleri och tempot får mig hela tiden att vilja läsa vidare. Man undrar hur sjutton Jana ska klara sig ur knipan, samtidigt som de skyldiga ska sättas fast och allt ställs till sin spets i ett vintrigt Norrköping.

Möjligen är handlingen lite för enkel att lista ut, men det kanske är så deckare ska vara för att nå en bred publik? Vad vet jag. Jag kunde dessutom önskat att sexscenerna inte var av typen ”Han drog av henne tröjan” för att sedan direkt byta scen. Lite fegt och tillrättalagt tycker jag, men inget större problem. Jana är en ganska känslokall person och det färgar av sig på texten en aning. Även om man tar del av karaktärers tankar kan jag sakna starkare känsloupplevelser. Slutet bäddar för en uppföljare och jag undrar vart intrigen ska ta vägen. Ser absolut fram emot den boken och har en känsla av att Jana Berzelius kommer att dyka upp på film eller TV framöver. Vita spår finns bland annat att köpa hos Adlibris och CDON.

Betyg [7/10] Bumlingar.

Filmrecension – Terminator Genisys av Alan Taylor

En faktisk överraskande bra terminatorrulle. Man ska egentligen inte läsa recensioner innan man ser på film, läser böcker, lyssnar på musik eller tar del av andra kulturyttringar. Det färgar upplevelsen och saker man annars kanske ignorerat kan få oproportionerligt stor betydelse. Fast man måste ju ändå göra det för att veta vart man ska satsa sina stålar, om man inte bara vill chansa.

Den här filmen har fått ganska ljumma recensioner, åtminstone i svensk press, och det var med små förväntningar jag bänkade mig i biografen. Regissören Alan Taylor har jobbat en del med TV och bl.a. regisserat ett gäng Game of Thrones-avsnitt och filmen Thor: The dark world. Visst finns där lökiga oneliners, emellanåt stel dialog och humoristiska inslag som känns rätt konstlade, men samtidigt – vilken jäkla terminatorfest det är!

Filmen börjar i framtiden där man precis gett Skynet på tafsen och John Connor skickar tillbaka Kyle Reese för att rädda mamma Connor. Kruxet är att när Reese kommer tillbaka i tiden blir det Sarah som räddar honom då en helt ny tidslinje har skapats.

Jag tycker att Jason Clarke gör en kanoninsats som John Connor medan Emilia Clarke och Jai Courtney bara får ok som Sara Connor och Kyle Reese. De har liksom inte den kemi som får det att kännas att de är förälskade i varandra. Dessutom ar man van att Sarah Connor ska vara mer badass fast i den här filmen har hon iofs. haft en annan uppväxt så det kan förklara saken. Arnold är Arnold och han är alltid rätt som terminator, det bara är så (ja, vi ignorerar Rise of the machines). Men filmen funkar och levererar. Det är ett bra tempo, schyssta fajter, explosioner och uppgraderade terminators. Precis som det ska vara. Dessutom hoppas det en hel del i tiden, pratas om parallella tidslinjer och annat som kanske nödvändigtvis inte funkar men någonstans får man helt enkelt bestämma sig för att köpa intrigen, luta sig tillbaka och njuta av åkturen. Helt klart en biorulle.

Betyg [7/10] Bumlingar.