Ja så var det till slut dags för ett litet ynkligt blogginlägg. Lagom till Bokmässan (Bok & Bibliotek 2015) så har jag försökt uppdatera min blogg med ett nytt snyggt proffstema och flyttade den dessutom till den nya URL:en www.marcusolausson.com. En domän som är lite mer självklar än Bumleby för de flesta hoppas jag.
När jag försökte klona och migrera bumleby-bloggen så verkar det mesta ha gått fel. Bloggen ser just nu inte alls så proffsigt läcker ut som jag tänkt mig, men en vacker dag ska jag nog få ordning på det hela. Just nu är fokus mer åt att få färdigt andra grejer inför bokmässan. Så, ursäkta röran – jag bygger om, som man säger.
Jag var lite halvt skeptisk till den här filmen men den kändes ändå som en potentiellt juste monsterfilm att uppleva på vita duken. Det var den verkligen! Trailern visar hur Chris Pratt i rollen som marinsoldaten Owen försöker dressera ett gäng velociraptorer, vilka senare springer bredvid honom när han kör motorcykel. Taget ur sitt sammanhang ser det rätt fånigt ut men i filmen tycker jag faktiskt att det funkar. Överlag är filmen enligt mig bättre än samtliga sina föregångare även om personkemin kanske satt bättre i första filmen. Redan nämnda Chris Pratt gör en bra insats (och jag kan faktiskt tänka mig honom som Indiana Jones, om ryktena är sanna) medan Bryce Dallas Howard i rollen som parkföreståndaren Claire som vanligt gör en blek insats. I bakhuvudet viskar en röst att hon får så stora roller eftersom hon är dotter till Ron Howard, men jag hoppas att det inte är så. I persongalleriet finns även bl.a. Vincent D’Onofrio som den skrupelfrie Hoskins från InGen som ligger bakom alla framavlade dinosaurier i parken. D’Onofrio har verkligen levererat i rollen som Wilson Fisk i tv-serien Daredevil och även här gör han en obehaglig skurk.
Handlingen cirkulerar kring att parken försöker undvika svikande publik genom att avla fram nya arter, finansierade av sponsorer. Samtidigt som man ska lansera den nya köttätaren Indominus Rex får Claire besök av sina två systersöner vilket innebär att hon inte har tid för dem. En assistent sätts att guida dem runt parken, men de tar första bästa tillfälle och rymmer. I samma veva lyckas Indominus Rex ta sig ut ur sitt isolerade hägn och kalabaliken tar vid när den närmar sig nöjesparken.
Av någon anledning görs det en poäng av att Claire kan springa runt i högklackat, vilket känns meningslöst och totalt orealistiskt. Visst, stuntkvinnan kan bevisligen springa i högklackat, men att karaktären ska ta sig igenom djungeln, jagas av dinosaurier och senare under dagen fortfarande springa i högklackat på besökscentret är bara fånigt. Bortser man från sådana detaljer är det en härlig film med högt tempo och riktigt grym action med snyggt animerade eller mekatroniska monster. Där finns väntade passningar till de tidigare filmerna, fast jag hade inte väntat mig att vissa animationer inte skulle göras bättre idag än de gjordes i franchisens första film, men de är som tur få. Jag tycker att man har för bråttom att visa Indominus Rex. I första filmen dröjde det riktigt länge innan man fick se T-Rex, men detta är en annan typ av film så det är mest gnäll från min sida.
En klart godkänd rulle som jag tänker se om fler gånger men som absolut bör upplevas på bio om du har chansen.
Herrarna Dan Buthler och Dag Öhrlund lyckas med den här kriminalromanen både få mig att vilja läsa vidare och bli irriterad om vartannat. Det som retar upp mig är att man ständigt envisas med infodumpningar som inte tillför berättelsen ett smack utan snarare verkar till för att författarna ska få briljera om hur pålästa de är. Gärna genom stela dialoger. Dessutom använder man ett allsmäktigt perspektiv där man på samma sida kan få ta del av uppemot tre olika karaktärers tankar, vilket distanserar mig som läsare från karaktärerna. Romanens huvudperson, psykopaten Christopher Silverbielke, är nästintill en karbonkopia av Patrick Bateman i American Psycho av Bret Easton Ellis. Kvinnorna är i huvudsak jättesnygga våp vars enda syfte är att vara något för herrarna att sätta på.
Ändå fungerar det, konstigt nog. Boken är riktigt spännande när man följer Silverbielkes katt och råtta-lek med både polis, kollegor och de som tror sig vara hans vänner. Han är kylig och beräknande och ingen i hans närhet förstår hur långt han är beredd att gå för att få sin vilja igenom. När han föreslår för sina vänner Hans Ecker och Johannes Kruut att de ska leka en poänglek blir det början till en spiral av sex, våld, knark och ond bråd död.
Boken hade gott kunnat kortas ner, men är ändå så lättläst att den funkar bra på stranden eller hängmattan. Den kan bland annat köpas på Bokus och CDON, eller varför inte som ljudbok, uppläst av Stefan Sauk?
En gedigen deckare som går sin egen väg. Ifjol bestämde jag mig för att läsa mitt livs första (vad jag kan minnas) deckare. Jag har aldrig dragits till genren men ville vidga mina vyer, mycket p.g.a. de fördomar jag själv möter som fantastikförfattare. Valet föll på Emelie Schepps debutroman ”Märkta för livet” (som jag recenserar här) som överraskade mig så till den grad att jag valt att läsa fler deckare. När det nu är dags för den någorlunda fristående uppföljaren återstod det att se om den levde upp till förväntningarna och det gjorde den absolut. Emelie verkar vara en hårt arbetande författare (arbetsnarkoman?) som inte lämnar något till slumpen och det märks.
Handlingen tar vid senare under samma år som första boken och huvudpersonen, åklagaren Jana Berzelius, får återigen möta personer från sitt förflutna och fler ledtrådar till vem hon är nystas upp. Ett dödsfall på ett X2000-tåg verkar ha en koppling till en heroinsmugglarliga och kanske finns där kopplingar till ett annat dödsfall som sker kort därefter. Boken har ett intressant persongalleri och tempot får mig hela tiden att vilja läsa vidare. Man undrar hur sjutton Jana ska klara sig ur knipan, samtidigt som de skyldiga ska sättas fast och allt ställs till sin spets i ett vintrigt Norrköping.
Möjligen är handlingen lite för enkel att lista ut, men det kanske är så deckare ska vara för att nå en bred publik? Vad vet jag. Jag kunde dessutom önskat att sexscenerna inte var av typen ”Han drog av henne tröjan” för att sedan direkt byta scen. Lite fegt och tillrättalagt tycker jag, men inget större problem. Jana är en ganska känslokall person och det färgar av sig på texten en aning. Även om man tar del av karaktärers tankar kan jag sakna starkare känsloupplevelser. Slutet bäddar för en uppföljare och jag undrar vart intrigen ska ta vägen. Ser absolut fram emot den boken och har en känsla av att Jana Berzelius kommer att dyka upp på film eller TV framöver. Vita spår finns bland annat att köpa hos Adlibris och CDON.
En faktisk överraskande bra terminatorrulle. Man ska egentligen inte läsa recensioner innan man ser på film, läser böcker, lyssnar på musik eller tar del av andra kulturyttringar. Det färgar upplevelsen och saker man annars kanske ignorerat kan få oproportionerligt stor betydelse. Fast man måste ju ändå göra det för att veta vart man ska satsa sina stålar, om man inte bara vill chansa.
Den här filmen har fått ganska ljumma recensioner, åtminstone i svensk press, och det var med små förväntningar jag bänkade mig i biografen. Regissören Alan Taylor har jobbat en del med TV och bl.a. regisserat ett gäng Game of Thrones-avsnitt och filmen Thor: The dark world. Visst finns där lökiga oneliners, emellanåt stel dialog och humoristiska inslag som känns rätt konstlade, men samtidigt – vilken jäkla terminatorfest det är!
Filmen börjar i framtiden där man precis gett Skynet på tafsen och John Connor skickar tillbaka Kyle Reese för att rädda mamma Connor. Kruxet är att när Reese kommer tillbaka i tiden blir det Sarah som räddar honom då en helt ny tidslinje har skapats.
Jag tycker att Jason Clarke gör en kanoninsats som John Connor medan Emilia Clarke och Jai Courtney bara får ok som Sara Connor och Kyle Reese. De har liksom inte den kemi som får det att kännas att de är förälskade i varandra. Dessutom ar man van att Sarah Connor ska vara mer badass fast i den här filmen har hon iofs. haft en annan uppväxt så det kan förklara saken. Arnold är Arnold och han är alltid rätt som terminator, det bara är så (ja, vi ignorerar Rise of the machines). Men filmen funkar och levererar. Det är ett bra tempo, schyssta fajter, explosioner och uppgraderade terminators. Precis som det ska vara. Dessutom hoppas det en hel del i tiden, pratas om parallella tidslinjer och annat som kanske nödvändigtvis inte funkar men någonstans får man helt enkelt bestämma sig för att köpa intrigen, luta sig tillbaka och njuta av åkturen. Helt klart en biorulle.
