Kategori: Bumleby

Inlägg som rör mitt företagande

Bokrecension – The Zombie Survival Guide av Max Brooks

zombiesurvivalguide

Detta är en överlevnadshandbok som utgår ifrån det hypotetiska scenariot att en zombieepidemi har brutit ut och hur man bäst överlever detta. Tonen är formell och på många sätt är boken en bra instruktionsbok för att överleva andra katastrofer som leder till samhällets tillfälliga eller totala kollaps. Möjligen blir boken en aning för torr och träig för min smak och den känns väldigt anpassad för den amerikanska läsaren. Ett av råden hur man förbereder sig är att köpa en rejäl bit mark som ligger isolerat, gärna en ö och bygga förskansningar och förråd där. Ärligt talat, hur många har råd med det, upp med en hand?

Brooks går även igenom vad ett överlevnads-kit bör innehålla och poängterar vikten av att ha ett sådant redo innan katastrofen inträffar. Boken är intressant, speciellt för en zombienörd, men håller inte riktigt att sträckläsas. Den avslutas med exempel på riktiga zombieincidenter och hur de utvecklade sig. Man kan bl.a. köpa boken på Adlibris och Bokus.

Betyg: [6/10] Bumlingar.

 

Kuriosa 1: Max Brooks är för övrigt son till Mel Brooks och Anne Bancroft.

Kuriosa 2: Det finns även en svensk bok om zombieöverlevnad: Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen av Herman Geijer Dessvärre har jag inte läst denna ännu. Är man nyfiken på ämnet kommer Geijer vara sommarpratare i P1 den 13 juli, kl 13. Missa inte!

Fantastik och homoerotik

Redan de gamla grekerna ...
Redan de gamla grekerna …

För ett tag sedan hade jag en diskussion om stereotyper med Katja på bokbloggen Bokhuset, alltihop sprunget ur hennes recension av min bok Bäraren. Jag har sedan dess tänkt mycket på det där och hur patriarkala och religiösa ideal styr vår värld och både direkt och indirekt våra tankar.

Själv anser jag att något av det allra viktigaste här i livet är att vi älskar och tar hand om varandra, oavsett kön, ras och nationell tillhörighet. En del människor verkar ta så illa vid sig av homosexualitet att de öppet visar sitt förakt genom ord eller våldshandlingar. Kanske till och med dråp eller mord. Även om jag själv så vitt jag kan minnas alltid tyckt att homosexualitet är helt normalt skäms jag att erkänna att jag i filmer och tv-serier haft lite svårt för kärleksscener emellan män. Kanske för att jag är uppväxt på landet där normer kan vara hårdare? Kanske för att jag normalt inte ser män öppet uttrycka sin kärlek för varandra? Jag är helt enkelt inte van vid detta. Precis som de flesta män har jag däremot inga problem att se kvinnor ha sex med varandra. Hur jämlikt är det? 🙂

TV-serien True Blood har faktisk tränat mig på det där, en serie där man på ett jämlikt sätt visar kärlek mellan samkönade, utan att det i någon större utsträckning anses strida mot normerna i den miljö där det utspelar sig. När jag häromdagen såg ett avsnitt av tv-serien Penny Dreadful slogs jag plötsligt av insikten att den där känslan av, i brist på bättre beskrivning, ”obehag” faktiskt inte infann sig. Två män hade naket passionerat sex och jag såg det för vad det var. En vacker intim beskrivning av samkönad kärlek. Något vi tidigare inte kunnat se i bredare produktioner men i exempelvis tv-serien Spartacus och nyligen i en inte lika vågad variant i säsong två av piratserien Black Sails (även om just den serien annars främst exponerar nakna kvinnokroppar). Den främsta fanbäraren för homoerotik är väl annars mastodontserien Game of Thrones? Kanske fantastiken är lite modigare och helt enkelt vågar ta ut svängarna? Penny Dreadful-avsnittet gav mig i vilket fall en betydelsefull insikt att jag har ändrat mig till det bättre.

Redan innan nämnda Penny Dreadful-avsnitt beslutade jag mig för att göra en manlig karaktär i ett kommande romanprojekt bisexuell. En transvestit fanns där redan och plötsligt föll en olöst del av intrigen klockrent på plats. Om jag är modig nog att ge mig på en sexscen mellan män eller inte återstår att se, men jag tänker utmana mig själv att ta mig utanför de där fördömda hämmande stereotyperna. Även om det sker i små steg. I fantastiken är ju trots allt precis allting möjligt.

(Fast vänta dig inga utopier, jag håller ständigt mörkret i handen …)

Jag ska vara med i en steampunkantologi!

Omslag_SPS

#SteampunkSagor kommer antologin heta och den ges ut av Whip Media med det här supersnygga omslaget. När jag upptäckte den här tävlingen fylldes jag av inspiration och den räckte till två bidrag så jag skickade in båda då det inte fanns någon begränsning där. Däremot var gränsen 15.000 tecken tuff för mig som är van att brodera ut mina berättelser i romanform. Riktigt tuff. Jag fick en del påpekanden av juryn, men dessa kommer jag röja undan tillsammans med redaktören Caroline L Jensen, ofta benämnd Sveriges skräckdrottning. Behöver jag säga att det kommer bli oerhört spännande och kul?

Båda mina bidrag verkar ha gått vidare (yay!) så nu återstår en (hel?) del putsande innan boken kommer ut senare i år, förhoppningsvis innan bokmässan i höst.

 

Filmrecension – Mad Max: Fury Road av George Miller

Man ska inte vänta sig ett storslaget manus när man ser den här typen av film, men samtidigt tror jag inte att man sätter sig i biosalongen med sådana förväntningar. Istället väntar en fartfylld actionrökare med få chanser att hämta andan. Vi bjuds på en storskalig kavalkad av explosioner, pangpang och snabba bilar, men till skillnad från The fast & the furious är det här istället rostiga, skitiga hemmabyggen med taggar och vapen, framförda av människor som hämtade från en freakshow. Dessutom använder man en elgitarr på ett väldigt underhållande sätt som inte borde funka, men i det galna universum där Mad Max existerar känns det helt rätt. Det är männens värld, men Imperator Furiosa, gestaltad av Charlize Theron är ett välkommet inslag och hon dominerar faktiskt filmen, fast kanske inte på Ellen Ripley-nivå. Vilket för mig in på ett av filmens minus – Mad Max själv blir här en biroll vilket känns som ett slöseri med Tom Hardy som jag tycker kan vara en karismatisk skådis. Kanske han helt enkelt inte presterade på topp? Men det är kul att se Furiosa sparka stjärt.

Handlingen är enkel – Mad Max är galen och käkar ödlor, blir tillfångatagen och används som bloddonator till envåldshärskaren Immortan Joes galna krigare. Furiosa ska åka och hämta bensin till Joes stad Citadellet med en karavan bestående av en lastbil ombyggd till stridslokomotiv, eskorterad av ett gäng mindre fordon med krigare. Fast det visar sig att hon har en egen agenda och har stulit något av krigarhövdingen Immortan Joe. Vad som följer är en vild jakt genom ökenlandskapet.

Det lustiga med filmen är att den mest verkar ha fått uppmärksamhet som ett slags feministiskt inlägg med en stark kvinnlig huvudroll vilket tydligen retat upp manliga actionfilmspuritaner i USA. Detta känns smått absurt med tanke på att förutom Furiosa och några gamla tanter visare övriga kvinnliga skådespelare upp väldigt mycket hud och lämnar lite åt fantasin. Men det är Charlize Therons instas som lyfter filmen från snyggt filmad kalkonnivå. När jag gick ut från biosalongen var jag beredd att ge den en sjua, men efter lite eftertanke sänker jag betyget en aning. Men den är klart sevärd och bör absolut ses på bio för att göra göra upplevelsen rättvisa.

Betyg [6/10] Bumlingar.

Kuriosa: Immortan Joe spelas av Hugh Keays-Byrne som även spelade antagonisten Toecutter i första Mad Max-rullen.

Bokrecension – Kleptomania av Kristina Hård

Kleptomania

Kleptomania övertygar mig att troll finns och att de är brutala gynnare! Kristina Hård vaggar skickligt in mig i övertygelsen att det som utspelar sig i boken skulle kunna utspela sig på riktigt. Att jag läste delar av boken under en skidsemester i sälenfjällen bidrog kanske till att jag tyckte mig se troll överallt. Styxx har för övrigt alltid snygga omslag på sina böcker och Kleptomania är inget undantag. Möjligen aningen missvisande i sin estetik men kanske man vill nå utanför den läsekrets som bara läser fantasy?

Boken handlar bland annat om Ingra Varg som på Skatteverkets uppdrag ska utreda finansmannen Linus Kaisers tillgångar. Kaiser själv däremot ser ett tillfälle att bikta sig och avslöja varifrån hans rikedomar har kommit och hur de lade grunden för hans luftskeppsimperium, men även varför han är dödligt sjuk. I tillbakablickar får vi se hur Kaiser var med om en tågolycka där endast ett fåtal överlevande plötsligt befann sig i en större fara än de kunde ana. I nutid får vi ta del av hur en förslagen finansminister vill sätta dit Kaiser och komma över hans rikedomar, samtidigt som en stöldvåg härjar Stockholm.

Till viss del tycker jag att skildringen av trollen gör dem lite tramsiga, men samtidigt görs det hela på ett så välgjort sätt att jag ändå köper det. Och troll kanske är tramsiga. Boken är stundvis rejält brutal, vilket splatterskallar som jag uppskattar, men jag tycker att bokens sexscener gott kunde varit mer än ett par meningar långa. Handlingen bygger mot ett klimax som visserligen förklarar mycket men ändå innebär en cliffhanger där man vill veta mer. Även om man inte gillar troll och övernaturligheter tror jag att man kan gilla den här boken då Kristina effektivt bygger upp en stämning med välskrivna miljöskildringar och en intrig som ständigt lotsar läsaren vidare. Svensk folktro görs levande och får en egen prägel som passar bra in i handlingen. Möjligen kan man tycka att Ingra är en aning blek och ointressant som huvudperson, vilket även gäller övriga kvinnliga karaktärer, med undantag för Airis fast henne får vi inte ta del av i någon större utsträckning. Här är det mest männen som tar plats i form av Kaiser själv och ynglingen Halvar som har en särskild relation till trollen.

Min kritik till trots får boken ett högt betyg då det är ett spännande, välskrivet och gediget hantverk där jag spänt väntar på uppföljaren. Boken rekommenderas absolut och finns bland annat att köpa hos Adlibris och Bokus.com.

Betyg [8/10] Bumlingar.