Fantastik och homoerotik

Redan de gamla grekerna ...
Redan de gamla grekerna …

För ett tag sedan hade jag en diskussion om stereotyper med Katja på bokbloggen Bokhuset, alltihop sprunget ur hennes recension av min bok Bäraren. Jag har sedan dess tänkt mycket på det där och hur patriarkala och religiösa ideal styr vår värld och både direkt och indirekt våra tankar.

Själv anser jag att något av det allra viktigaste här i livet är att vi älskar och tar hand om varandra, oavsett kön, ras och nationell tillhörighet. En del människor verkar ta så illa vid sig av homosexualitet att de öppet visar sitt förakt genom ord eller våldshandlingar. Kanske till och med dråp eller mord. Även om jag själv så vitt jag kan minnas alltid tyckt att homosexualitet är helt normalt skäms jag att erkänna att jag i filmer och tv-serier haft lite svårt för kärleksscener emellan män. Kanske för att jag är uppväxt på landet där normer kan vara hårdare? Kanske för att jag normalt inte ser män öppet uttrycka sin kärlek för varandra? Jag är helt enkelt inte van vid detta. Precis som de flesta män har jag däremot inga problem att se kvinnor ha sex med varandra. Hur jämlikt är det? 🙂

TV-serien True Blood har faktisk tränat mig på det där, en serie där man på ett jämlikt sätt visar kärlek mellan samkönade, utan att det i någon större utsträckning anses strida mot normerna i den miljö där det utspelar sig. När jag häromdagen såg ett avsnitt av tv-serien Penny Dreadful slogs jag plötsligt av insikten att den där känslan av, i brist på bättre beskrivning, ”obehag” faktiskt inte infann sig. Två män hade naket passionerat sex och jag såg det för vad det var. En vacker intim beskrivning av samkönad kärlek. Något vi tidigare inte kunnat se i bredare produktioner men i exempelvis tv-serien Spartacus och nyligen i en inte lika vågad variant i säsong två av piratserien Black Sails (även om just den serien annars främst exponerar nakna kvinnokroppar). Den främsta fanbäraren för homoerotik är väl annars mastodontserien Game of Thrones? Kanske fantastiken är lite modigare och helt enkelt vågar ta ut svängarna? Penny Dreadful-avsnittet gav mig i vilket fall en betydelsefull insikt att jag har ändrat mig till det bättre.

Redan innan nämnda Penny Dreadful-avsnitt beslutade jag mig för att göra en manlig karaktär i ett kommande romanprojekt bisexuell. En transvestit fanns där redan och plötsligt föll en olöst del av intrigen klockrent på plats. Om jag är modig nog att ge mig på en sexscen mellan män eller inte återstår att se, men jag tänker utmana mig själv att ta mig utanför de där fördömda hämmande stereotyperna. Även om det sker i små steg. I fantastiken är ju trots allt precis allting möjligt.

(Fast vänta dig inga utopier, jag håller ständigt mörkret i handen …)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *