Ja, hur sjutton gör man det? Fram tills i våras var en av mina största drömmar att få min roman publicerad. Nu när min önskan är uppfylld och jag kan hålla ett fysiskt exemplar av min dröm i handen, vad återstår då? Självklart att fortsätta skriva. Det hade jag gjort även utan bokkontrakt för skrivandet har kommit att bli en viktig del av mig. Faktiskt rena meditationen. Men nu när boken finns, hur når man ut? Får folk att läsa den? Nätet kryllar såklart av tips från inte särskilt kända experter. Lite som tipset hur man blir miljonär – skriv en bok om hur man blir miljonär. Alla kommer köpa den. Fast nu valde jag den underbara genren fantasy. Kanske inte ett kommersiellt genidrag men åtminstone något jag brinner för. Och när jag skriver känner jag magin, hur Berättelsen får liv och söker upp Mig. Klyschigt javisst, men inte desto mindre sant. Förmodligen känner många som skriver just så. (Prova själv, det är lika spännande som att läsa, när din egen berättelse tar över och får liv!) Det de flesta inte berättar är att inspirationen måhända skissar upp coola händelser, karaktärer, ramar och miljöer, men den skriver inte boken. Det gör den envise författarkraken på egen hand. Med lite tur skulle det räcka. Den fantastiska berättelsen sprids från mun till mun och fler får upp ögonen för den.
Detta återstår såklart att se men förmodligen och sannolikt är det endast hårt arbete, hårt arbete och lite mer hårt arbete som föder framgång. Och kanske en gnutta tur. Eller sjukt bra kontakter. Jag har startat mitt företag med det skumma namnet Bumleby, vilket faktiskt har större baktanke än man kan ana. Den som har tålamod får se. Världen är helt enkelt inte mogen ännu (det vill säga dr Olausson är inte klar att visa sitt monster för omvärlden ännu). Bumleby är min plattform mot omvärlden. En samlingsplats för både min blogg och mitt skapande. Men hur gör man då reklam för sig på en minimal budget? Hur skapar man en hajp? Hade jag fått en krona för varje gång någon rekommenderat mig att söka till Big Brother eller liknande för att bli känd hade jag kunnat köpa, tja åtminstone en pizza. Att ha sex på tv var inte ett alternativ ens när jag var singel så vad göra istället? Kidnappa kungen? Börja slåss med Leif GW Persson? Skulle förmodligen få spö av GW i båda fallen. Och i TV när jag tänker efter så det var klart, viss medial uppmärksamhet skulle det ju ge. Och nu får jag säkert FRA på mig för att jag nämnde kungen (twice).
Tills jag får den där superdupergrymma idén till hur jag ska skapa ett medialt intresse får jag nog nöja mig med att försöka skriva den absolut bästa fantastik jag kan. Och det är ändå trots allt det jag vill. Kändisskap vore katastrofalt för en snubbe som undertecknad, som gärna är social men stundvis vill fly allt och sitta och föreställa sig hur det vore att vara ett träd. Eller en varulv. Eller ett träd som drömmer om att vara varulv…
Tack till dig som faktiskt läste ända ner till den här raden. Som belöning för ditt tålamod kan du, om du vågar, maila till info@bumleby.se och ange ”Smakprov på Bäraren” som rubrik så får du ett smakprov från den just nu icke korrekturlästa eller på något sätt godkända prologen till nästa bok. Fortsättningen på ”De rotlösa”. Tack för din support! Och dela gärna! 🙂
Hmm. Och nu måste jag vänta till i morgon bitti, eller lunch, eller eftermiddag, med att posta det här. Det är nämligen då, enligt statistik, som de flesta kollar Facebook och Twitter (ingen större överraskning där) och någon kanske råkar se det här inlägget. Sånt kan man lära sig av experter på att bygga varumärken.
