I augusti släppte Markus Sköld sin senaste roman Kalldrag, en skräckberättelse som utspelar sig i det fiktiva brukssamhället Gränshammar, löst baserat på Hofors. Jag beslöt mig för att krypa under huden på Markus och se var han får allt ifrån egentligen. Låt matchen Marcus vs Markus börja.

Olausson: Markus Sköld, vi har ju sprungit på varandra i diverse bokrelaterade situationer som Bokmässan och SweCon. Du slår mig som en stabil och sympatisk person, men skriver rysliga berättelser. I de lugnaste vatten som man säger. Du är just nu aktuell med skräckromanen ”Kalldrag” men även novellen ”Pandemonium” i antologin ”13 Svarta sagor om superhjältar”. Båda rör sig inom skräckens domäner, om än på olika sätt. Vad är det som lockar dig att skriva skräck?

Sköld: Det är det som intresserar mig. Jag har alltid gillat fantastik, vare sig det tar sig formen science fiction, skräck eller superhjältar. Jag växte upp med att läsa serietidningar och Stephen King. Slukade allt jag kom över som utlovade övernaturligheter. Jag var väl kanske 12 när jag första gången såg Halloween på en dålig VHS-kopia och sen var jag fast. En vanlig mördare är trots allt bara en människa, men tänk om det är en mördare som inte kan dö, som bara fortsätter vad man än gör.

Jag gillar den där krypande känslan, att man aldrig kan vara säker och att allt är möjligt. Rädslan för det okända. Att ställa karaktärerna mot en fiende som de är helt chanslösa mot.

Men jag gillar också att ge berättelserna en dos av verkligheten. Att utforska idén att ”tänk om det här vore möjligt”. Skräck funkar bäst när den grundas i verkligheten.

Olausson: Vad jag förstått så är Gränshammar en fiktiv ort baserad på Hofors. Hur var det att skriva om något som ligger så nära din egen uppväxt och hur mycket har du grävt i dig själv och ditt förflutna?

Sköld: Hofors som ort passade bra in på handlingen i Kalldrag, och några av nyckelelementen i berättelsen har inspirerats av Hofors med omnejd. Dels gruvhålen som det kryllar av i bygden, och dels direktörsvillan som Therese, John och Sara flyttar in i (den finns på riktigt för övrigt, men jag har ändrat den lite i boken).

Att jag sedan valde att kalla orten för Gränshammar gjorde att jag kunde möblera om en del i geografin och föra in saker som inte existerar i det verkliga Hofors.

Det finns detaljer som jag har lyft från mitt förflutna, men bokens huvudpersoner är en familj från Stockholm som flyttar till den mycket mindre bruksorten och jag har försökt se Hofors från ett utifrånperspektiv.

”Miljöskildringen är suggestiv, med gruvhål som gapar i landskapet och det gamla huset som hemsöks av vålnader ur det förflutna. Markus Sköld berättar rappt i hastigt bladvändartempo, med kapitelavslut som tar sikte på kalla kårar.”

– Gefle Dagblad 2016-08-14

Olausson: Du hade en boksignering i Bakerian i Hofors. Var det nervöst och hur har boken tagits emot där hemma?

Sköld: Jag har enbart hört positiva röster från Hofors, så jag var inte alls speciellt nervös för skräckfikan jag hade på Bakerian. Snarare såg jag fram emot det och Jaana och Linda på Bakerian är verkligen supertrevliga.

Hoforsborna är vana att höra negativa saker om Hofors, så när nu först min ungdomsvän Madeleine Bäck släppte sin bok ”Vattnet drar” som utspelar sig i Hofors med omnejd och sedan jag släppte Kalldrag så händer någonting positivt för orten.

För att inte tala om att en annan kompis Fredrik Nylén just släppt sin bakbok ”Fredriks Fika”. Alla tre böckerna finns till salu på Bakerian.

Olausson: Svensk fantastik är generellt på uppgång med skräcken i täten och många drömmer om att bli författare. Vad är dina bästa råd till den som själv vill skriva skräck? Var ska man börja? Hur ska man nå ut?

Sköld: Skriv. Det är det bästa råd jag kan ge.

Vill du bli utgiven så var noga med ditt manus. Det är hemskt orättvist, men etablerade författare kanske kan skicka in sitt första råa utkast till förlaget som hjälper dem att fixa till det, men som debutant har man inte den lyxen.

Låt någon du litar på (och som gillar den typ av berättelse du skrivit) läsa, och utvärdera deras åsikter med ett kritiskt öga på det du skrivit. Man blir lätt hemmablind och det är bra om du kan fånga saker som inte funkar redan innan du skickar in. Sedan putsar och slipar du på ditt manus tills det är så bra som du bara kan få det. Först då skickar du in det till förlag.

Ofta är det lättare att bli antagen med en novell, framförallt till antologier, så håll ögonen öppna efter förlag som söker noveller, skriv den bästa berättelse du kan och skicka in.

Många pratar om att man måste ha kontakter, och det hjälper säkert, men fråga dig själv om du vill bli utgiven för att du har kontakter eller för att du har skrivit en bra berättelse.

Om det är det förstnämnda så får du vara beredd på att bli totalsågad (vilket du i och för sig behöver vara beredd på ändå), men min filosofi är att jag hellre blir utgiven för att någon verkligen gillar min berättelse än för att de känner mig.

När det gäller tips för att skriva skräck så är jag rädd att jag inte har några råd att ge. Skriv det som du vill skriva. Om man försöker skriva för en speciell genre enbart i syfte att nå ut så tror jag inte att det blir så bra. Skriv det du vill skriva och skit i om det är trendigt.

(DEN berättelsen vill jag läsa! Låt oss starta en namnlista för att få Markus att skriva den. Olaussons anm.)

Olausson: Om man ser på dina noveller så har du även skrivit en del sf. Får vi se dig skriva mer inom andra genrer framöver eller är det skräck som gäller?

Sköld: Man ska aldrig säga aldrig, men det känns otroligt främmande att jag skulle skriva en relationsroman eller en renodlad deckare. Det mesta jag skriver tenderar att dra åt skräckhållet. Även mina SF-noveller har liknats vid filmer som t.ex. Alien, så vad jag än skriver så skulle jag tro att det kommer att finnas åtminstone element av skräck med.

Olausson: Din novell Pandemonium är en av mina favoriter i 13 svarta sagor om superhjältar. Kanske just för att den har en svag och sårbar hjälte, samtidigt som novellen har bra actioninslag. Hur nära dig själv är du när du skriver?

Sköld: Jag skriver inte självbiografiskt, men det är klart att jag använder mina egna erfarenheter för att föreställa mig olika situationer.

Det kan vara något så enkelt som att använda skammen och nervositeten för att man gjort ett allvarligt misstag på jobbet, vrida upp den känslan maximalt och sedan använda det för att beskriva känslan av att man gjort ett misstag som lett till att hundratals människor har dött.

Jag vet att det låter konstigt och kanske kan man inte till fullo föreställa sig hur det skulle kännas, men jag tror att det finns en startpunkt där, något som man som läsare kan relatera till.

Olausson: Du har skrivit ett gäng noveller och vi delar båda pärmar i antologin ”På denna grund”. ”Kalldrag” är din andra roman, men du har tidigare även skrivit varulvsskräckisen ”Där ute i mörkret” (Team varulv gör här en high five. Mer varulvar åt folket) som kom ut 2012. Såg processen annorlunda ut den här gången och hur tycker du själv att du har utvecklats som romanförfattare?

Sköld: *Hårig high five!*

På sätt och vis var det lika, men på andra sätt helt annorlunda.

I båda fallen handlade det om jag skickade manuset till en herrans massa förlag, fick fler nej än jag vill räkna och en del positiva lektörsomdömen med ändringsförslag (som jag tog till mig av).

Men när ”Där ute i mörkret” antogs blev det bara en kort korrekturläsning och sen var boken ute.

Med Kalldrag arbetade jag först igenom manuset efter lektörens utlåtande, sedan tre vändor med redaktör, val av omslagsbild, därefter korrekturläsning och kontroll av sättning. Jag hade marknadsmöte med förlaget som hjälpte mig att planera utgivningen.

Med Kalldrag har jag också fått förmånen att arbeta med en agent (Marthina Elmqvist på Ophelia Publishing), som hjälper till som bollplank, fixa evenemang och att pitcha Kalldrag till utländska förlag, med mera. Jag har såklart lärt mig massor på vägen. Både i hur man berättar en historia med avseende på dramaturgi, gestaltning, och så vidare, men också fått en liten inblick i hur förlagsbranschen fungerar.

Olausson: Till vardags arbetar du som systemutvecklare på Kungliga biblioteket. Är det något du har användning för i ditt skrivande? (Tillgång till uråldriga ockulta skrifter och artefakter för att besvärja läsaren mm.)

Sköld: Haha! I wish! Nä, jag har inte ens egen tillgång till arkiven på jobbet. Där handlar det mest om metadata och datamodeller. Men jag har varit på besök där nere, två femvåningshus 30 meter under marken i Humlegården, mitt i Stockholm. Där finns det hur mycket häftigt som helst. Bland annat detta!

Olausson: Avslutningsvis undrar jag vad som finns på agendan framöver och om du har något nytt skrivprojekt på gång?

Sköld: Snart kommer en ny antologi från Fria Ligan, i samarbete med skrivarkollektivet Fruktan, som utspelar sig i Mutant År Nolls rollspelsvärld, där jag medverkar med två noveller.

Utöver det jobbar jag på en ny roman. Råmanus är färdigt och nu försöker jag ”bara” bringa ordning i röran.

Jag jobbar också på en novell till den kommande antologin ”13 svarta sagor om superskurkar”, samt ytterligare en novell till ett annat projekt med Fruktan.

Olausson: Tack för intervjun!

Sköld: Tack själv!

Markus Skölds böcker hittar man bland annat på Adlibris och Bokus, eller varför inte göra ett besök hos sfbokhandeln.