Tagg: recension

Filmrecension – Interstellar av Christopher Nolan

Movie review – Interstellar by Christopher Nolan.

See review in english at the bottom of this blog post.

 

Jag har inte vetat vad jag ska känna inför denna film, men jag vet att Nolan alltid levererar en sevärd och tänkvärd produkt. Även om det sällan, enligt mig, når hela vägen fram till mästerverk. Vilket är synd, för Nolan är ofta snubblande nära. Så även denna gång. Vi får följa den före detta astronauten Cooper (skickligt spelad av Matthew McConaughey) och hans två barn Murph och Tom, samt deras morfar Donald (John Lithgow). De bor på den amerikanska landsbygden och livnär sig på att odla majs. Hela världen håller på att gå under och massvält råder. Skördarna förstörs, om inte av de ständiga sandstormarna så av parasiter. Syret i luften håller på att ta slut och människorna är dömda att sakta kvävas och dö ut.

Coopers dotter Murph tror att hon har ett spöke i sitt rum då böcker faller ur bokhyllan i särskilda mönster och Cooper ber henne studera fenomenet vetenskapligt. De upptäcker ett gravitationsfenomen som pekar ut en koordinat. När de letar upp platsen finner de en grupp vetenskapsmän med en plan för att rädda mänskligheten. Skumt är bara förnamnet. Kruxet är att det innebär att Cooper måste lämna sin familj för att färdas genom ett maskhål i jakten på beboeliga planeter.

Interstellar var mer gripande än vad jag är van vid från Nolans tidigare filmer som kan vara lite känslokalla emellanåt. Duktiga skådespelare gör filmen klart sevärd, eller vad sägs om t.ex. Anne Hathaway, Michael Caine och Matt Damon? Man bjuds dessutom på svindlande tankeexperiment när själva rumstiden blir en viktig bricka i handlingen och händelserna i dotterns rum får en minst sagt oväntad förklaring som lär dela biobesökarna i två läger.

I början störde jag mig på designen av roboten TARS som kändes som en plåtniklas, men efter ett tag vande jag mig och när man fick se designens mångsidighet gav den snarare filmen ytterligare en dimension. Däremot konstaterar jag besviket att man misslyckades med att förmedla känslan av viktlöshet. Och det finns logiska luckor som drar ner betyget. Det är ändå en helt klart sevärd film med svindlande effekter, men jag hade hoppats på mer.

Betyg [7/10] Bumlingar.

Review in english:

I didn’t know what to expect from this film, but I do know that Nolan always delivers a stunning, mind warping product. Although his movies rarely, in my opinion, reach masterpiece level. That’s a shame because Nolan as good as always gets extremely close. This time is no exception. We get to follow the former astronaut Cooper (brilliantly portrayed by Matthew McConaughey) and his two children Murph and Tom, plus their grandpa Donald (John Lithgow). They live on the countryside in the southern US and live on corn farming. The entire world is collapsing and humanity suffers mass starvation. The crops are ruined, if not by sandstorms, by parasites. The atmosphere is running out of oxygen and the humans are doomed to slowly suffocate, facing extinction.

Coopers daughter, Murph, believes she has a ghost in her bedroom since books are falling out of the shelves in distinct patterns but Cooper tells her to study the phenomenon from a scientific perspective. They discover a gravitational phenomenon that contains coded coordinates. When they visit the location they find a group of scientists with a plan to save humanity. Weird is just the beginning. The drawback is that Cooper is the only skilled pilot and so must leave his family behind to travel through a wormhole in a quest for habitable planets.

Interstellar was more emotional than I’m used to from Nolans earlier movies who can be a bit cold. Great actors makes this film truly worth seeing or how about Anne Hathaway, Michael Caine or Matt Damon? The mind is served wuthering thought experiments when the room-space continuum itself gets an important part of the story and the events in Murphs bedroom get their unexpected explanation, which surely will divide the audience.

To start with I didn’t like the design of the TARS-robot, looking like a metalized cardboard robot, but after a while I got used to it and when I got to experience the versatility of it, the design really added value to the visual experience. However, I think they have failed in conveying the feeling of zero gravity. And there are logical flaws lowering the rating. This is still a must-see movie with stunning effects, but I had hoped for more.

Rating [7/10].

Bokrecension – Det mörka tornet: Magiker & Glas av Stephen King

Book review – The Dark Tower IV: Wizard & Glass by Stephen King.

See review in english at the bottom of this blog post.

Wizard and glass

Så har jag till slut tråcklat mig igenom del 4 i Stephen Kings fantasyserie ”Det mörka tornet”. Jag läser den engelska versionen då originalspråk alltid känns lite mer lockande.

Berättelsen tar vid där föregånde bok slutar ombord på det galna monotåget Blaine. Längre fram i boken börjar Roland berätta om en episod i hans liv som utspelade sig i hans ungdom och som kom att forma hans liv, men även Mid-World där stora delar av ”Det mörka tornet” utspelar sig. Vi får följa Roland och hans vapendragare, Cuthbert och Alain, när de får i uppdrag att ”kolla läget” i grevskapet Mejis som ligger en bit ifrån Gilead där de härstammar från. Det är här Roland möter kärleken i form av Susan Delgado, vilket får allvarliga konsekvenser för hela Mid-World. En ”spåkula” spelar en viktig roll för handlingen.

Jag måste säga att jag hittills tycker att bokserien är väldigt ojämn. Kanske ett resultat av att King skrivit på serien till och från under flera decennier? Första boken var lite för seg och utdragen medan andra boken var briljant. Förstklassig. Del tre var helt ok medan del 4, ”Magiker & glas”, känns lite svagare. Jag vet att en del har den som favorit men jag håller inte med. Som många andra amerikanska författare tar King helt enkelt för lång tid på sig att komma till saken. Och kärlekshistorien känns lite krystad. Visst skriver han bra och när det väl bränner till så gör det så med besked, men transportsträckorna får mig att istället läsa andra böcker innan jag suckar och återupptar Kings bok. Nu syr King ihop säcken hyfsat på slutet men det blir ändå lite av ett antiklimax. Jag vill ändå veta vad som händer i Kings epos och kommer fortsätta läsa serien, men tänker ett tag framöver ägna mig åt svenska fantastikförfattare istället. Där händer det betydligt mer spännande saker.

Betyg [6/10] Bumlingar

English review:

Finally I have managed to read through the 4th book in the Stephen King fantasy series ”The Dark Tower”. Although I´m swedish I read the english version since I prefer to read in the authors native tongue.

The story continues where the preceding book ends, aboard the crazy mono-train Blaine. A bit further on into the story Roland starts telling the tale of his youth that came to shape his life, but also Mid-World where ”The dark tower” takes place. We get to follow Roland and his brothers in arms, Cuthbert and Alain, when they get the task to check upon the barony of Mejis, far away from the inner Baronies and Gilead, where Roland comes from. This is where Roland meets his true love in Susan Delgado, which results in serious consequences for entire Mid-World. A ball of glass, a wizards ball, plays a central role in the story.

I must say I find the series very uneven. This might be the result of King writing on the series from time to time during a couple of decades. The 1st book was a bit too slow and extended while the 2nd book was brilliant. Top notch. The 3d book is fine but the 4th book, ”Wizard & Glass”, is a bit weaker. I know many favours this book but I disagree. Like many American authors King simply takes too much time getting to the point. And the love story feels a bit strained. He´s surely a fantastic writer and when it gets tense it’s explosive, but the time it takes in between makes me want to read other books instead, before I give in and pick up ”Wizard & glass” again.

King ties the loose ends together in the end but I still feel the ending to be a sort of anticlimax. I still want to know what happens further on though and will keep reading ”The dark tower”, but will read swedish fantasy  writers instead for a while. There we have a lot of really exciting stuff going on right now.

Rating [6/10]

 

 

 

Spelrecension – Machinarium av Amanita Design

Inser att jag är sent på bollen här – riktigt sen då spelet ursprungligen tydligen är från 2009 –  men vill ändå dela med mig av denna fullkomligt lysande pärla till spel.

Från början var det något till min Surface Pro att roa mina barn med, men även deras far blev så charmad att vi tillsammans suttit och löst de problem som spelets hjälte ställs inför. Man är en liten robotkille i en mekanisk värld där elaka mobbare till robotar tagit hans tjej och dumpat honom på soptippen. Därför börjar spelet med att man bokstavligen får sätta ihop sin egen kropp igen och sedan ge sig tillbaka till staden Machinarium. På vägen ställs man inför ett antal svåra tankenötter att knäcka och det ska erkännas att en del av dem är sjukt svåra att lösa. Absolut för svåra för en 4 eller 6-åring men tillsammans har vi suttit och brottats med den otroligt fascinerande världen som lyckas vara både lite mörk och gullig på samma gång. Förutom problem av karaktären hitta-rep-för-att-klättra-upp-och-nå-nyckel-för-att-låsa-upp-dörren så finns där även kluriga minispel. Alltifrån att lösa pussel till att spela space invaders eller pacman liknande spel. Om man går bet på problem, och tro mig det gör man, så finns en inbyggd hjälpfunktion där man kan spela minispel för att få tillgång till hjälp i en instruktionsbok. Om du inte har spelat spelet – gör det. Om du redan har spelat så vet du vad jag snackar om. Jag ger det faktiskt full pott!

Betyg [10/10] Bumlingar.

Bokrecension – Udda verklighet av Nene Ormes

Udda verklighet

Ännu ett exempel på att svensk fantastik frodas! Jag har haft ögonen på den här boken ett tag. Dels har jag sett den rekommenderas till höger och vänster, dels har jag lyssnat på Nene i Fantastisk Podds Malmögäng så när jag fick syn på henne i närheten av sfbokhandelns monter på Bokmässan 2014 (Nene hade just då en härligt färgglad blågrön frisyr och var omöjlig att missa!), köpte jag boken och smög försynt över och fick mig en signatur.

”Udda verklighet” handlar om tjejen Udda som jobbar på ett callcenter i Malmö och mest verkar umgås med sin kompis Daniel som bor i samma trappuppgång. Det finns en laddning mellan dem, men de verkar aldrig ha haft ihop det. Det som gör Udda speciell är att hon har väldigt starka drömmar och måste gå till psykolog för att bearbeta dessa. Under en väldigt stark dröm upplever Udda hur en kvinna jagas av hundliknande varelser och försöker fly ner i en kulvert vid banvallen men hinns ikapp när hon öppnar brunnslocket. Daniel övertalar Udda att gå och undersöka saken för att lugna nerverna, men när de kommer dit upptäcker de blod på brunnslocket. Drömmer Udda i själva verket sanndrömmar? När Daniel senare försvinner startar en serie händelser som kastar in Udda i ett helt annorlunda Malmö än det hon trodde sig leva i.

Boken är en Urban Fantasy vilket Nene behärskar bra. Jag själv har knappt någonsin satt min fot i Malmö, men hon har ett bra språk och målar upp intressanta karaktärer och trovärdiga miljöer. Jag vet att Nene ibland har placerats i Neil Gaimans skugga men det är orättvist då boken står väl på egna ben och egentligen inte har så mycket gemensamt med t.ex. ”Neverwhere”. Nej, läs den här boken istället och låt dig förtrollas av den värld av hamnskiftare, orakel och drömvandrare som Nene delar med sig av. Allt känns genomtänkt och jag tänker ofta att det här skulle funka grymt bra som film eller TV-serie. Och lite surf avslöjar att filmoption är såld så jag hoppas det blir verklighet av den idén 🙂

Det som drar ner betyget en aning är att boken rör sig lite väl mycket kring Uddas tankar om Daniel vilket gör henne lite våpig. Inte mycket men lite. Sedan, vilket kanske mer är ett betyg på hur bra den är, så tycker jag att boken är alldeles för kort. Den tar slut för fort och blir helt enkelt lite för enkel i sitt utförande. Jag hade velat veta mer, ha mer utfyllnad. Förmodligen beror det på att berättelsen är skriven i jag-form vilket begränsar möjligheten att se världen ur andra karaktärers ögon. Något Nene till viss del elegant löser genom Uddas förmåga att drömma sig in i vad andra karaktärer ser. Det ska bli spännande att se vad uppföljaren ”Särskild” har att erbjuda.

Betyg [7/10] Bumlingar, men det är en mycket stark sjua. Jag har medvetet en tuff betygskala där en 10:a i princip är omöjlig att uppnå.

 

7/10 i betyg i Close-Up Magazine #166!

Ja, det där med recensioner… Det är såklart oerhört nervöst att som debutant släppa ut sitt alster att granskas av okända människor. Garanterat även senare i karriären också. Sedan är jag så klart medveten om att min text inte längre är min egen och att det självklart står läsaren fritt att bedöma och döma. Jag har sett somliga gå i försvarsställning när de får en dålig recension men tror det är en farlig väg att gå. Bättre då att knipa igen och ta nya tag, behålla din egen känsla för boken. Ta till dig av kritik som kan göra ditt författande bättre och ta elakheter med en nypa salt, låta dem sporra dig. ”Jag ska allt visa dem…” På sikt kanske helt strunta i recensioner, men som debutant kan de ju vara bra att använda i din marknadsföring, om de är bra vill säga?

Vilken tur då att jag hittills fått bra recensioner :-P. Senast igår i #166 av tidningen Close-Up Magazine, Sveriges och kanske världens (?) främsta hårdrockstidning om du frågar mig. Jag själv lusläser alltid Marianne Skoglunds bokrecensioner då jag tycker hon har vettiga argument för sina betyg och att då själv få betyg 7 av 10 möjliga är fan-fuckin’-tastic! Nu hoppas jag att det är fler än jag som läser boksidan i Close-Up och att jag lyckas fånga några metallskallars intresse. ”De rotlösa” är ju faktiskt ”Så jävla Metal”, även om den kanske inte innehåller så mycket hårdrock, rent musikaliskt. Glory, fire and steel, dragons, swords and sorcery, finns det i alla fall och även mörkare toner med demoner, vandöda, varulvar och vampyrer (som inte glittrar i solen och är ”veganer”). Då borde jag ju åtminstone kunna pricka av alla heavy/power metal- och döds/black metalfans. Och viking/pagan metal, för att inte tala om doom… Ja en hiskelig massa hårdrockssubgenrer helt enkelt! 🙂

Vid det här laget fantiserar jag mig bort och undrar om ”Serahema Saporium-sviten” en vacker dag ger upphov till låtar och band på liknande sätt som ”Sagan om ringen” har gjort… Det vore riktigt mäktigt. Och nedan följer en kopia av artikeln då den inte finns digitalt. Kanske bryter mot Copyrightlagen (heter det så?) att publicera den här, men om jag uppmanar er att titta in på Close-Ups hemsida måste det väl ändå vara OK?

Recension i Close-Up #166
Recension i Close-Up #166