Etikett: recension

Fin recension av ”De rotlösa ”och Olausson reser murar

Ja inte murar mot recensenter alltså, men ikväll har jag murat på min rökugn. (se bild längre ner).

Att i positiva ordalag nämnas i samband med David Eddings, Robert Jordan och George R. R. Martin känns mycket bra och jag kommer definitivt sova gott ikväll. Detta är den första recension av ”De rotlösa” jag får utanför bekantskapskretsen och även om man som författare kanske inte ska läsa recensioner så har jag läst den. Om och om igen som ett litet barn :-). Läs recensionen här på Facebook!

Så över till rökugnen. Den blir lite skev (självklart med flit. Jo jag lovar det ska vara så. Det beror inte alls på bristfällig erfarenhet) men ska nog kunna göra jobbet så småningom. Nästa gång ska jag smäcka dit lite eldfast tegel innan jag avslutar med ett murat tak över ugnen. Vete fasen hur det ska gå till, men det är en del av utmaningen. Och så behöver den såklart en ugnslucka också. Någon som har luckorna till en slaktad vedspis liggande?

Det man ser på bilden är alltså den halvfärdiga rökugnen till höger, vars rostfria rökrör går upp till den grill jag murade i början av sommaren. Uppe på grillen ska ett rökskåp placeras och sedan ska undertecknad experimentera med temperaturer, rökmängd, röktider och allsköns parametrar som kan resultera i vad som helst mellan oätligt och underbart.

 

Rökugn

Bokrecension – Runristaren av Andrea Grave Müller

Runristaren

”Runristaren” är välskriven svensk fantasy som lovar gott inför framtida verk av Andrea Grave Müller. Fram tills nyligen kände jag inte till Andrea, men fick upp ögonen för hennes novellsamling ”Runristaren” på Facebook och blev intresserad. Nu när jag har läst igenom boken kan jag bara konstatera att den levde väl upp till mina förhoppningar. Jag läser sällan noveller, kanske av just den anledningen att de är så korta och jag själv gillar att investera i långa berättelser. Andrea utnyttjar dock formatet väl och lyckas etablera miljöer som känns trovärdiga och karaktärer som känns äkta och fångar mitt intresse. Särskilt väl lyckas hon i berättelsen ”Shegerja” som ger mig vibbar av H.P. Lovecraft. Det är också den novell som har ett av de tydligaste sluten. Många av de övriga novellerna har ett öppet avslut vilket gör mig en aning besviken fast samtidigt kittlas min egen fantasi om vad som händer därnäst. Novellen ”Timglas” seglar initialt upp till favoritnivå och har en del skönt originella grepp. Dessvärre övergår handlingen till att bli en aning tramsigt komisk vilket förstör illusionen för mig och jag tappar den känslomässiga kopplingen till berättelsen. Absolut inget fel på humor men i detta fallet fungerar det inte för mig.

”Blå ögon”, ”Stenväggar” och ”Tjänster och gentjänster” däremot är goda exempel på Andreas förmåga att skapa berättelser som känns genomtänkta och har en skön atmosfär. Överlag skulle jag vilja jämföra Andrea med Ursula K. Leguin då båda kanske inte ägnar sig åt gigantiska världsbyggen utan snarare håller det hela lågmält och därmed skapar en ständigt närvarande trovärdighet. Det är nästan så jag misstänker Andrea för att själv vara en häxa/ wicca då hon beskriver dessa element särskilt trovärdigt. Bara ett plus i min bok i så fall 😉

För att summera är detta en mycket läsvärd novellsamling som rekommenderas varmt. Jag ser fram emot kommande verk av Andrea Grave Müller.

Betyg [8/10] Bumlingar.

Filmrecension – Apornas planet: Uppgörelsen (3D) av Matt Reeves

Movie review – Dawn of the Planet of the Apes (3D) by Matt Reeves.

See review in english at the bottom of this blog post.

 

Uppgörelsen tar vid tio år efter händelserna i Apornas planet: (r)Evolution. Föregångaren hade fördelen att man mest fokuserade på den genmanipulerade apan Caesar och hans relation till människorna. Nu tar de animerade aporna större utrymme. De är grymt välgjorda men digitala karaktärer i spelfilm kommer nog alltid att ha svårt att säljas in som verklighet, hur snyggt gjorda de än är. Detta beror säkert på ”uncanny valley” -effekten, vilken innebär att vi är så vana att se det mänskliga ansiktet att en animation som inte träffar riktigt rätt genast avslöjas och bryter illusionen.

Ett virus kallat ”the simian-flu” har slagit ut större delen av jordens befolkning. Kriminalitet, upplopp och kaos har följt i dess spår och endast små spillror av människorasen återstår. Viruset är en resultat av den alzheimerforskning och genmanipulation som gav upphov till Casear och de apor som i förra filmen rymde från laboratoriet och skapade ett eget samhälle i en skog utanför San Franciso.

Inledningsvis får vi se hur aporna jagar hjort tillsammans och hur Caesar har en vision som verkar föra aporna närmare människorna i utvecklingen. De har skolundervisning där de lär sig att läsa och skriva, men lär sig en viktig skillnad mot människan – apor får under inga omständigheter döda varandra. Det är snyggt gjort om än överdrivet sentimentalt  med ibland uppenbara försök att skapa känslomässiga band till karaktärerna.

Självklart är det oundvikligt för aporna att stöta på människor, vore inte mycket till film annars, och detta i form av ett gäng ingenjörer(?) som letar efter ett dammbygge som de hoppas ska kunna förse deras skara överlevare i San Franciso med ström. En av människorna råkar i sin rädsla skadeskjuta en av aporna och spänt läge uppstår. En skör överenskommelse upprättas tack vare Caesars fredliga vision och människorna får lov att försöka reparera kraftverket i dammen. Alla apor litar dock inte på människorna och i synnerhet inte Koba som tidigare har utsatts för grymma djurförsök. Detta leder i förlängningen till titelns ”uppgörelse” som blir en våldsam sådan.

Filmen var bra underhållning men 3D-delen känns överflödig. Den tekniska kvalitén på animationerna är nog det bästa jag sett hittills på film. En del inslag blir tramsiga  och dramaturgin känns ibland krystad. Och varför rider aporna på holländska Friserhästar? Någon har uppenbarligen sålt in rasen väl i Hollywood. Ingen överväldigande film men sevärt var det i alla fall och jag är glad att jag såg den på bio.

Betyg [7/10] Bumlingar.

 

Review in english:

”Dawn of the Planet of the Apes” takes place ten years after the first movie (Rise of the Planet of the Apes) in this reboot. The first movie had the advantage of a main focus on the genetically manipulated ape Caesar and his relationship with the humans. Now the animated apes have a larger role in the movie. The animations are extremely well done but digital actors on screen will always be difficult to buy as reality. Especially when as close to the human nature as is the case here, which likely has to do with the ”uncanny valley” effect. We are so accustomed to see the human face that when an animation is close but slightly off we spot it immediately.

A virus called the ”Simian-flu” has wiped out most of the human race. Crime, mobs and chaos has followed the virus and only a few humans remain. The virus is the result of genetic manipulation to create an alzheimer cure, which also created Ceasar and the other apes who broke out of the laboratory in the first movie and created their own society in a forest outside San Francisco.

In the beginning of the movie we get to see the apes hunting together and the vision Caesar has that seems to bring them closer to humanity. They teach reading and writing, but also the important rule – apes do not kill apes. It looks awesome on screen although a bit too sentimental with obvious attempts to create an emotional connection to the characters.

It is of course inevitable for the apes to get confronted with humans, not much of intrigue if they didn’t, and in this movie it’s a bunch of ”engineers” looking for a dam power station to provide the human survivors in San Francisco with power. One of the humans gets nervous and shoots and hurts one of the apes and the situation gets really tense. A fragile agreement is made due to Caesars pacifist ideals and the humans are allowed to try and repair the power station. Some apes, however, don’t trust the humans and especially not Koba who has been treated really bad in the lab. This ultimately leads to the violent final of the movie.

The movie was great entertainment but the 3D-version feels superfluous. The technical quality of the animations might be the best I’ve seen on film this far. Some parts feel corny and the scenarios are sometimes a bit forced. And why do the apes ride on dutch Frieser horses? Somebody has obviously made a buck selling these horses to Hollywood. It’s not an overwhelming film but definately worth a visit to the movies and I’m very glad I did.

Rating [7/10].

Bokrecension – Ondvinter av Anders Björkelid

Ondvinter

 

Detta är en bok som rekommenderas som ett utmärkt exempel på att svenskproducerad fantasy lever och frodas! Möjligen riktar den sig till lite yngre läsare, men funkar bra även för vuxenläsare som undertecknad. Handlingen utspelar sig främst i och omkring den gård där den inte särskilt lyckade bonden Atta bor ensam med sina barn, tvillingarna Sunia och Wulf. Man förstår snart att Atta har ett hemlighetsfullt förflutet och snart tvingas tvillingarna ut i den farliga verkligheten när deras far dödas och ondvintern kommer med sina galgmän och andra faror. Berättelsen är klart inspirerad av den nordiska folkloren med vättar och andra väsen men har ändå en egen ton och lockar in mig i handlingen. Jag vill veta mer.

Det är i huvudsak två saker jag retar mig på och det första är att bokens inledande kapitel skiftar berättarperspektiv hela tiden. Ena stunden skrivs den i vi-form, sedan i jag-form och man blir inte helt säker på vems tankar det är som för berättelsen framåt. Vad det lider anar jag mig till att detta är ett berättartekniskt drag för att skildra tvillingarnas delade tankar som sedan förloras och berättelsen övergår då till att skildras ur Sunias perspektiv. Eftersom man inte känner till detta i bokens början blir det mest störande. Den andra saken som drar ner betyget är dialogerna som känns lite krystade och stela. Detta beror nog till stor del på den språkliga dräkt som Björkelid klär sin berättelse i, för prosan är fantastiskt vacker och jag blir rentav avundsjuk på de vackra formuleringarna.

Nu vill jag veta hur det går för tvillingarna och kommer fortsätta läsa serien. Förhoppningsvis har jag tur och stöter på Anders Björkelid och får en bok signerad nu när jag själv kommer ge mig ut på mässor och liknande. Det är kul att vi har så bra författare i Sverige och att genren rör på sig. Berättelsen är inte tillräckligt komplex och raffinerad för att generera att skyhögt betyg, men jag ger den ändå en sjua.

Betyg [7/10] Bumlingar.

Bokrecension – The Mistborn (1-3) av Brandon Sanderson

Mistborn: The Hero of Ages

Läs den! En oerhört kompetent utförd och fascinerande bokserie som rekommenderas den som vill lära sig hur ett genomtänkt magisystem fogas samman med en lika genomtänkt skapelseberättelse i en värld till brädden fylld av politiska intriger. Det här är helt klart läsvärt! Även om åtminstone den första boken går att läsa fristående så väljer jag att recensera The Mistborn-seriens första tre böcker (på engelska) som en helhet. OBS!!! Kan innehålla spoilers!!!

Serien börjar med ”The Final Empire” och följs av ”The Well of Ascension” och slutligen ”The Hero of Ages”. Böckerna utspelar sig i The Final Empire som består av olika domäner/regioner som kretsar kring the Central Dominance med huvudstaden Luthadel. Handlingen rör sig mestadels i urban miljö och en värld där aska ständigt faller från himlen och en mystisk dimma alltid dyker upp om nätterna. Seriens främsta styrka är det oerhört genomtänkta magisystemet ”Allomancy” (allomantik på svenska?) som Sanderson etablerar. Det känns så trovärdigt att man känner att det skulle kunna fungera på riktigt. Det är endast människor med ädelt blod (antingen ädlingar eller oäktingar) som kan använda magin och de flesta av det fåtal som har förmågan behärskar endast en enskild del av allomantikens beståndsdelar och kallas allomantiker. Den som behärskar allomantiken i sin helhet kallas för Mistborn, hur det nu översätts till svenska? Dimfödd? Jag använder Mistborn i denna text. Varför endast ädlingar kan använda magin förklaras vartefter handlingen fortskrider. Allt är oerhört genomtänkt.

Magin går ut på att man genom att förtära olika metaller och legeringar i pulver/flingor utspädda i alkohol kan använda vissa krafter kopplade till just den metallen. Effekten blir i händerna på Sanderson något i samma kaliber som fighting-scenerna i ”The Matrix”. Riktigt läckert och häftigt är det! Utöver allomantik finns även magiformerna ferrokemi och hemalurgi, där den senare beskrivs mer i den sista boken. En härligt slafsig magiform.

Åter till handlingen nu när ni vet lite om miljön. Vi får följa den unga tjuven Vin som såklart enligt fantasyns alla regler är föräldralös (där lyckas inte ens Sanderson ta sig ur mallen) och är del av ett tjuvgille där hon far ganska illa men tack vare sin förmåga att genom magi påverka folks känslor har hon en given plats under sin ledares lurendrejerier. När hon värvas av den legendariske tjuven Kelsier öppnas hennes ögon för hur The Final Empire egentligen är beskaffat och det visar sig att hon i själva verket är en Mistborn, precis som Kelsier själv. De tillhör båda den fattiga del av befolkningen som kallas för skaa, vilka i praktiken är så gott som slavar och behandlas sämre än djur av adeln. The Final Empire regeras av Lord Ruler som är en man med gudomlig status och oerhörda krafter. Hans regim kontrolleras med hjälp av olika ministerier där den mest fruktade är ”The Steel Ministry” och dess inkvisitorer vilka är ännu mer kraftfulla än Mistborns.

Kelsiers plan är att med hjälp från sin egen grupp av tjuvar störta Lord Ruler och i praktiken utrota alla förtryckare ur adeln så att skaa-befolkningen kan få sin frihet. Detta är såklart allt annat än lätt och de stöter på en hel del hinder under sina försök och diverse underliga varelser korsar deras väg.

Det finns tyvärr några saker som drar ner betyget en aning vilket gör mig besviken för det här har potentialen att vara hel fantastiskt. Precis som i Sandersons bok Elantris tenderar de goda karaktärerna att vara lite väl präktiga och det stör mig. Det blir lite flåshurtigt på något sätt som jag själv inte riktigt gillar och jag saknar kanske lite erotisk krydda, men det är ju en smaksak. Dessutom tenderar Sanderson att kanske förklara allt lite väl ingående vilket tar udden ur magin. Det blir helt enkelt på sätt och vis vardagligt tråkigt. Sedan finns det förutom tidigare nämnda Vin egentligen inga direkt framträdande kvinnliga karaktärer. Åtminstone inga som tar större plats bland intrigens alla män. Som tur är kompenserar Vin för båda dessa brister ganska bra då hon är en riktigt cool tjej som har en del mörka sidor hos sig själv att slåss med. Och hon spöar skiten rejält ur de flesta männen i boken.

Sanderson har en hel del vändningar i intrigen och syr ihop alltihop mycket väl i slutet så betyget blir ändå skapligt högt, men inte så högt som det borde ha blivit.

Betyg [7/10] Bumlingar