Tagg: Brandon Sanderson

Till minne av Robert Jordan 1948-2007

Robert Jordan

Jag såg att Brandon Sanderson skrev ett blogginlägg igår om att det är 10 år sedan författaren Robert Jordan dog så ok, det är en gammal nyhet och snarare ett slags bisarrt jubileum. Jordan är mest känd för sitt gigantiska fantasyepos Wheel of Time eller Sagan om Drakens Återkomst som den heter på svenska. Läs mer

Bokrecension – The Mistborn (1-3) av Brandon Sanderson

Mistborn: The Hero of Ages

Läs den! En oerhört kompetent utförd och fascinerande bokserie som rekommenderas den som vill lära sig hur ett genomtänkt magisystem fogas samman med en lika genomtänkt skapelseberättelse i en värld till brädden fylld av politiska intriger. Det här är helt klart läsvärt! Även om åtminstone den första boken går att läsa fristående så väljer jag att recensera The Mistborn-seriens första tre böcker (på engelska) som en helhet. OBS!!! Kan innehålla spoilers!!!

Serien börjar med ”The Final Empire” och följs av ”The Well of Ascension” och slutligen ”The Hero of Ages”. Böckerna utspelar sig i The Final Empire som består av olika domäner/regioner som kretsar kring the Central Dominance med huvudstaden Luthadel. Handlingen rör sig mestadels i urban miljö och en värld där aska ständigt faller från himlen och en mystisk dimma alltid dyker upp om nätterna. Seriens främsta styrka är det oerhört genomtänkta magisystemet ”Allomancy” (allomantik på svenska?) som Sanderson etablerar. Det känns så trovärdigt att man känner att det skulle kunna fungera på riktigt. Det är endast människor med ädelt blod (antingen ädlingar eller oäktingar) som kan använda magin och de flesta av det fåtal som har förmågan behärskar endast en enskild del av allomantikens beståndsdelar och kallas allomantiker. Den som behärskar allomantiken i sin helhet kallas för Mistborn, hur det nu översätts till svenska? Dimfödd? Jag använder Mistborn i denna text. Varför endast ädlingar kan använda magin förklaras vartefter handlingen fortskrider. Allt är oerhört genomtänkt.

Magin går ut på att man genom att förtära olika metaller och legeringar i pulver/flingor utspädda i alkohol kan använda vissa krafter kopplade till just den metallen. Effekten blir i händerna på Sanderson något i samma kaliber som fighting-scenerna i ”The Matrix”. Riktigt läckert och häftigt är det! Utöver allomantik finns även magiformerna ferrokemi och hemalurgi, där den senare beskrivs mer i den sista boken. En härligt slafsig magiform.

Åter till handlingen nu när ni vet lite om miljön. Vi får följa den unga tjuven Vin som såklart enligt fantasyns alla regler är föräldralös (där lyckas inte ens Sanderson ta sig ur mallen) och är del av ett tjuvgille där hon far ganska illa men tack vare sin förmåga att genom magi påverka folks känslor har hon en given plats under sin ledares lurendrejerier. När hon värvas av den legendariske tjuven Kelsier öppnas hennes ögon för hur The Final Empire egentligen är beskaffat och det visar sig att hon i själva verket är en Mistborn, precis som Kelsier själv. De tillhör båda den fattiga del av befolkningen som kallas för skaa, vilka i praktiken är så gott som slavar och behandlas sämre än djur av adeln. The Final Empire regeras av Lord Ruler som är en man med gudomlig status och oerhörda krafter. Hans regim kontrolleras med hjälp av olika ministerier där den mest fruktade är ”The Steel Ministry” och dess inkvisitorer vilka är ännu mer kraftfulla än Mistborns.

Kelsiers plan är att med hjälp från sin egen grupp av tjuvar störta Lord Ruler och i praktiken utrota alla förtryckare ur adeln så att skaa-befolkningen kan få sin frihet. Detta är såklart allt annat än lätt och de stöter på en hel del hinder under sina försök och diverse underliga varelser korsar deras väg.

Det finns tyvärr några saker som drar ner betyget en aning vilket gör mig besviken för det här har potentialen att vara hel fantastiskt. Precis som i Sandersons bok Elantris tenderar de goda karaktärerna att vara lite väl präktiga och det stör mig. Det blir lite flåshurtigt på något sätt som jag själv inte riktigt gillar och jag saknar kanske lite erotisk krydda, men det är ju en smaksak. Dessutom tenderar Sanderson att kanske förklara allt lite väl ingående vilket tar udden ur magin. Det blir helt enkelt på sätt och vis vardagligt tråkigt. Sedan finns det förutom tidigare nämnda Vin egentligen inga direkt framträdande kvinnliga karaktärer. Åtminstone inga som tar större plats bland intrigens alla män. Som tur är kompenserar Vin för båda dessa brister ganska bra då hon är en riktigt cool tjej som har en del mörka sidor hos sig själv att slåss med. Och hon spöar skiten rejält ur de flesta männen i boken.

Sanderson har en hel del vändningar i intrigen och syr ihop alltihop mycket väl i slutet så betyget blir ändå skapligt högt, men inte så högt som det borde ha blivit.

Betyg [7/10] Bumlingar