Äntligen är min nya hemsida www.marcusolausson.com såpass på plats att jag vågar dela med mig av den. Den nya domänen är helt enkelt mer logisk ur marknadsföringssynpunkt än vad Bumleby var. Visst återstår en hel del, särskilt grafik, (bakgrunden är tillfällig) men det får jag trixa med nästa vecka. Nu är det nämligen bokmässa som gäller och mig hittar man säkrast i Mörkersdottirs monter A03:49. Jag kommer vara där alla dagar, tors – sön, om jag inte smyger omkring på mässområdet. Hoppas vi ses där!
Ja så var det till slut dags för ett litet ynkligt blogginlägg. Lagom till Bokmässan (Bok & Bibliotek 2015) så har jag försökt uppdatera min blogg med ett nytt snyggt proffstema och flyttade den dessutom till den nya URL:en www.marcusolausson.com. En domän som är lite mer självklar än Bumleby för de flesta hoppas jag.
När jag försökte klona och migrera bumleby-bloggen så verkar det mesta ha gått fel. Bloggen ser just nu inte alls så proffsigt läcker ut som jag tänkt mig, men en vacker dag ska jag nog få ordning på det hela. Just nu är fokus mer åt att få färdigt andra grejer inför bokmässan. Så, ursäkta röran – jag bygger om, som man säger.
Ni som själva skriver känner nog igen den. Känslan när inspirationen rinner till och nästan blir till ett gift som fyller kroppen och tar över. Besatthet. Orden vill fram till varje pris och tankarna fylls så av berättarlusten att man inte kan koncentrera sig på något annat. Jag har en sådan berättelse som funnits med mig ett tag, men den senaste veckan fick jag vad man kan kalla en uppenbarelse där bitarna föll på plats. Om du tänker dig en kombination av ”Den oändliga historien”, ”Narnia” och ”Harry Potter”-böckerna så får du en känsla för min vision. Berättelsen blir nu större än en roman för plötsligt fyller den ett högre syfte. Hoppet om en bättre värld. Så pretentiöst att Alex Schulman och Sigge Eklund skulle rodna, men just nu struntar jag i jantelagen och vilar i känslan att jag kan påverka min omvärld till vad jag tror är det bättre. Är jag då inte skyldig att göra detta?
Det enda som är starkare idag än denna drift att nedteckna min berättelse är den bild som bränt sig fast på näthinnan. Ni vet kanske vilken jag menar, bilden på treårige Aylan som ligger på stranden i staden Bodrum i Turkiet. Det är inte ofta jag börjar dagen med att gråta men idag gjorde jag det. Just den bilden summerar det vansinne som pågår på alldeles för många platser i världen och visar tydligt vilka som får betala det högsta priset. Det är barnens framtid det handlar om. Strunt i vi och dem för det är genom det tänket som vi ser till att framtiden hela tiden blir en upprepning av historien. Det är de krigets barn som inte drunknar som riskerar att växa upp till morgondagens soldater, morgondagens diktatorer. Om vi inte gör något.
Jag tänker inte dela bilden för Aylan ska få vila i frid. Men jag kan beskriva den. Ett litet barn i en röd t-tröja, blå shorts och små små gymnastikskor ligger livlös på stranden och kysser vattenbrynet med händerna bakåtsträckta. Det är som om kroppen signalerar att han är på väg bort, till och med efter döden. Hans familj ville till Kanada men nekades utresetillstånd från Turkiet och deras desperata lösning blev en gummibåt från Bodrum till Kos. De kom bara några hundra meter innan båten började ta in vatten. Nu återstår endast pappa Abdullah som efter den skräckfyllda natten tvingades identifiera sin fru och sina två små söner på bårhuset, efter att ha känt dem glida honom ur händerna i mörkret ute på sjön. Jag har varit på Kos och jag har varit i Bodrum, som turist, uppväxt i en skyddad del av världen där en tonåring kan resa utomlands på fylleresa och tryggt komma hem igen. Att se människor kravla iland på dessa stränder med fasa i blicken och endast de tillhörigheter de har på kroppen känns overkligt. Att som far förlora min familj är min yttersta fasa. Föräldraskapet innebär en helt ny dimension av sårbarhet.
Här hemma i Sverige verkar debatten mest handla om att invandrare kommer hit och lever på våra pengar, utan att lyfta ett finger. Det gör mig ont att vi inte kan se längre än så och se varandra som medmänniskor istället för att avhumanisera varandra. Det här är desperata människor som vill ha ett bättre liv, vare sig de är syrier, romer eller något annat. Vi hade turen att födas här, där diskussionen om ett pronomen (hen) kan vara det värsta som har hänt på länge. Kan vi på något sätt hjälpa invandrarna utan att börja raljera om att det blir inbördeskrig i Sverige om de kommer hit? Självklart kostar det pengar att ta emot flyktingar, enorma summor, men kan vi verkligen låta bli? Kan vi se oss själva i spegeln om vi bygger murar och stänger ute de som vädjar om vår hjälp?
Jag är redan månadsgivare till Rädda Barnen och ger även bidrag till Unicef med jämna mellanrum. Du får gärna hjälpa mig med bidrag för att ge flyktingarna skydd, mat och medicin. Här är länkar till Rädda Barnen och till Unicef. För visst kan du hoppa över några pizzor? (400 kronorräcker till exempel till 7 488 vattenreningstabletter som kan rena upp till 37 440 liter vatten vilket är mer än 200 fyllda badkar).
Fast det är inte det som det här blogginlägget handlar om. Bilden på Aylan gjorde mig inte bara ledsen, den gjorde mig även frustrerad och förbannad. Idag bestämde jag mig för att göra något aktivt och inte bara svära åt alla facebookinlägg som sprider hat i vårt samhälle. Det är i barnens fantasi tron på en bättre framtid föds och det vill jag ta vara på. Som författare kan jag ge dem hopp och lära dem att man visst kan förändra världen. Det är där berättelsen i inläggets början kommer in i bilden. Jag har beslutat att lägga upp boken som ett projekt där man som läsare för en låg peng kan ta del av boken, kapitel läggs upp allteftersom de skrivs. Inkomsterna kommer gå direkt till en hjälporganisation. Jag har ännu inte beslutat vilken. Andra skrivprojekt får vila (förutom min tredje roman i Serahema-serien som självklart kommer ut som planerat).
Det finns så klart en hel del praktiska detaljer att reda ut, men jag är säker på att det går att lösa och kommer meddela här i min blogg hur det går. Se det som ett spännande sätt att ta del av hur en bok växer fram. I det här fallet en barn-/ungdomsbok. Normalt är lektörer och redaktörer inblandade men nu blir det ett slags råmanus som du som läsare kan kommentera. Lektör får bli en framtida fråga, om inte en lektör vill haka på projektet i sin linda. Kanske det rentav blir en tryckt bok av det hela någon dag, ett kickstarterprojekt, vem vet? Det viktigaste är att jag har fattat ett beslut som känns rätt i hjärtat.
Då jag är deltidssjukskriven och dessutom behöver göra en del research, fixa avtal m.m. kommer det av hälsoskäl ta ett tag innan boken är helt klar, jag vet inte hur länge (förmodligen minst ett år?), men de allra första kapitlen är redan skrivna och bör snart kunna läggas upp. Så snälla ha tålamod när boken väl börjar ta form, köp den gärna, dela inläggen och hjälp mig att åstadkomma en förändring.
Idag när jag vaknade kollade jag på mobilen vad klockan var (larmet hade inte hunnit ringa ännu) och då fick jag se att jag hade ett mail från Jonny Berg på Swedish Zombie i inkorgen. Alldeles för spännande för att ignorera och när jag läste att min novell ”Sjung kära syster (förtrollande toner)” var ett av de tre bidrag som vunnit Fantastikportalens novelltävling ”Bortom portalen” blev jag så klart överlycklig! Tävlingen är ett samarbete mellan Fantastikportalen och Booqla, en tjänst för att konvertera och publicera e-böcker. (Länk till tävlingen finns här).
Jag blev även själv väldigt förtjust i historien om novellens systrar och den värld de lever i så det är kul att nu fler kommer få chansen att ta del av den. En vacker dag kanske det rentav mynnar ut i ett romanprojekt då jag inte känner mig färdig med dem. Det är lustigt vad som kan växa fram ur en fundering kring vad som skulle vara ett originellt magisystem. Fram växte en apokalyptisk värld som jag själv tycker sticker ut bland alla dystopier.
För ett år sedan hade jag inte skrivit en enda novell, bortsett från uppsatser i skolan. Istället hoppade jag för ca 15 år sedan direkt in i det mastodontprojekt som blev Serahema Saporium-serien. Först i höstas skrev jag ett par noveller och skickade in till två olika tävlingar. Lite med baktanken att de kunde hjälpa mig att marknadsföra mig själv. De gick inte vidare men jag insåg att jag tyckte att det var kul. När jag i våras insåg att jag ännu en gång gått i fällan utmattningsdepression la jag romanskrivandet på hyllan ett tag. Men skrivarlusten fanns kvar och jag skrev istället någon novell emellanåt, kanske ett par dar i veckan, bara några timmar och endast för skojs skull. Skickade in till tävlingar som en kul grej men utan prestationsångest.
Plötsligt lossnade det. Två noveller jag skrev till novellsamlingen ”Steampunksagor” kom båda med i boken och jag fick en leverans med snygga inbundna böcker häromdagen. Dessa kan man köpa signerade av mig personligen eller köpa via mitt beställningsformulär för 150 kr st + frakt. (Måste uppdatera beställningssidan inser jag. Det går även bra att skicka ett mail till marcus.olausson@bumleby.se.)
Min novell ”Mässan” (skrevs i vintras) knep en plats i Andra Världars antologi ”Svenska Spöken” som kommer ut vid allhelgona i höst. Och så nu då min apokalyptiska novell ”Sjung kära syster” som gick och vann Fantastikportalens tävling. 4 noveller nu under sommaren. Smått overkligt och jag förstår att det kan verka som att jag som deltidssjukskriven inte tar det så lugnt som jag borde, men en handfull noveller skrivna under ett drygt halvår är inte alls särskilt mycket för mig. De har tagit ett par-tre kvällar i anspråk vardera plus korrekturrundor till mina testläsare. Tid som andra lägger på att se på TV. Jag har nu lagt ner novellskrivandet för stunden och hoppar över tävlingar som egentligen verkar jättekul. Istället ska jag fokusera på att fortsätta vila, ta det varsamt med bloggandet och i lagom takt färdigställa manuset till min tredje roman ”Nattlöpare” som kommer ut i december. 2015 ser ut att bli ett höjdarår. Och depressionen? Ja, vem fan kan vara deppig när det går så här bra 🙂
Så var min första sff-kongress någonsin avklarad och jag ska absolut gå på nästa – Fantastika i Sthlm 17-19 juni 2016. Nu har det gått en vecka och intrycken har hunnit smältas hyfsat. Här följer ett klassiskt bloggmisstag med få bilder och mycket text, men jag glömde helt enkelt plåta. Som nybörjare hade jag många frågetecken och då jag åkte dit ensam hade jag ingen som kunde lotsa mig förrän på plats. Det var som tur lätt både att hitta hotellet och få parkering så efter att ha installerat mig på hotellrummet på Frimis, tagit en dusch och gett min nattlöpare Zeke lite frisk luft …
Zeke spanar in omgivningarna
… begav jag mig ner till Pelarsalen för att sätta upp mitt bokbord och försöka begripa vad jag förväntades göra. Ganska snart upptäckte jag att det var intressanta föreläsningar överallt, hela tiden och viss prioriteringsångest uppstod. Alternativt kunde jag stannat och chillat bland bokborden och mina branschkollegor där, men kunskapstörstande som jag är vann ofta föreläsningarna. De flesta andra gick ju ändå dit och intresset för att köpa episka fantasyböcker verkade minst sagt svalt, vilket tyvärr kom att gälla hela helgen. Här sammanfattar jag vad jag lyssnade på (förutom vad som sades i baren, för det fäste märkligt dåligt i minnet).
Fredag:
Troll, finns de fortfarande? – Kristina Hård. Vi fick lyssna på berättelser om trollobservationer och Kristina bjöd in lyssnarna att delta i samtalet. Man kan konstatera att de som säger sig ha gjort observationer gärna lägger in ett försök att rationellt försöka förklara vad man sett.
Historisk fantasy – Elin Holmerin (mod), Perny Lindgren, Helena Andersson. Vad är egentligen skillnaden mellan historisk fantasy och en historisk roman och hur hanterar man research? Man diskuterade även hur långt tillbaka i tiden man måste gå för att det ska räknas som historiskt. Efterforskningar blir klart enklare ju närmare modern tid man kommer men å andra sidan ökar risken att läsaren känner till fakta och påpekar brister i berättelsen.
Alternativa zombiescenarion – Henrietta Thernell (mod). En intressant och rolig gruppdiskussion om vad som egentligen kan räknas som en zombie. Det rådde kanske inte direkt enighet, men det var en kul diskussion i vilket fall. Jag brann av iver att få berätta om mitt eget bidrag till zombiemytologin, men håller det projektet hemligt ett tag till. Jag kan säga så mycket som att det inte rör sig om en typ av zombie som vi tidigare sett. (den känns lika uttjatad som vampyrer och varulvar vid det här laget).
Barhäng: Efter zombiesnacket konstaterade jag att de flesta jag kände hade gått upp i rök. Lika spänstig och pigg som en zombie men sugen på öl köpte jag mig en Staro och gick helt enkelt fram och våldgästade ett gäng vid ett bord. De hade artigheten att bjuda in mig i diskussionen (eller så fattade jag inte att de försökte bli av med mig) och sedan drog ett livligt samtal om Interstellar igång. 🙂 Jag stupade i säng runt tolvsnåret.
Lördag:
Finding the fantastic. – Sari Polvinen (mod), Socialistsimon, PC Jorgensen, Mattias Lönnebo. Vi fick tips på var panelen hittade rekommendationer inom fantastik och ombads även själva lämna tips under hashtaggen #findthefantastik. Bibliotek verkade ha spelat huvudroll som bokkälla under panelens ungdom, men var nu uppenbart ersatt av webben, facebook och SF-bokhandeln. Ett av tipsen var sajten io9 men vi fick även tips på poddar mm. T.ex Fantastisk Podd som jag själv är trogen lyssnare av. Tiden rann ut men jag har såhär i efterhand ett par personliga tips: Farfarsparadoxen och Geekpodden, båda utmärkta exempel på härlig nördighet blandat med seriositet där man pratar om både litteratur, film och spel. Geekpodden har även rollspelsspecialer, besöker mässor mm.
Diversity in young adult science fiction and fantasy. – Suzanne van Rooyen. Vi fick en inblick i vad som händer och inte händer ur ett mångfaldsperspektiv bland både böcker, film och TV-serier, främst när det gäller Young Adult (YA). Tyvärr verkar inte Fantastikgenren hänga med lika väl men det börjar se bättre ut även om det främst verkar gälla smalare utgivning. Suzanne delade med sig av tips på läs- och sevärdheter. Och gjorde mig nyfiken på sin bok ”I heart robot” som jag ser fram emot att läsa.
What’s in a name? How to name your characters. – Suzanne van Rooyen (mod), Kristina Hård, Thomas Årnfelt, Marcus Olausson. Den första panel jag själv satt med i som författare. Vi diskuterade hur vi närmade oss det här med namn, vilka tankar som låg bakom och hur svårt det var att under manusskrivandet byta namn på en karaktär när det väl hade satt sig. De övriga skriver mest i historisk eller modern tid medan jag själv skriver klassisk fantasy så vi hade lite olika perspektiv på det hela. Mina namn tenderar mer att handla om en känsla än en lingvistisk eller historisk betydelse. I ett pågående skräckromanprojekt däremot hämtar jag bland annat namn från Kalevala-eposet då delar av berättelsen utspelar sig i Karelen under andra världskriget.
AI and robotics: A look into the future. – Patrick Doherty. Föreläsaren kom från Linköpings universitet och berättade initierat om vad som händer inom forskningen. Han skrattade även åt att Stephen Hawking och Elon Musk m.fl. skrivit på en lista (Call for Ban on Artificially Intelligent Weapons) att vi behöver se över hanteringen av AI i krigssituationer, när man i själva verket borde diskutera människans tendens att ha ihjäl varann. Tyvärr rann tiden ut och när han kom fram till sitt eget forskande fick han stressa igenom innehållet till den tidhållande gopherns (kongressvolontär) förtret. Så här i efterhand var han nog väl optimistisk till tiden presentationen tog och borde ha börjat i mitten då det han presenterade i början var allmängods, åtminstone för undertecknad.
Tough chicks; A discussion about gender in fantastic literature. – Suzanne van Rooyen (mod), Therese Norén, Anna Jakobsson Lund, John-Henri Holmberg, Anna Blixt. Kvinnor inom fantastiklitteraturen tenderar ofta att beskrivas som om de vore män eller som ”tuffa brudar” utan känslor. Mångfald efterlystes och jag tycker diskussionen är intressant. Man diskuterade även hur den manliga rollen behandlas och utvecklas. Jag är ju själv delvis skyldig och utmanar gärna mitt sätt att tänka och skriva.
Kan Terminator bli verklighet? – Olle Häggström från Chalmers hade ett statistisk perspektiv på undergångsscenarion. Jag skäms över att erkänna att hjärnan började bli lite mosig här. Frågan är om en artificiell intelligens verkligen skulle bestämma sig för att ha ihjäl mänskligheten? Då vi omöjligt kan återskapa vår egen hjärna är det inte heller rimligt att tro att en AI kommer att resonera precis som oss (och fan vet om man kan bli mer mordlysten än mänsklighetens alla krigshetsare).
Point of view. – Flemming Rasch (mod), Ben Aaronovitch, Linnéa Anglemark, Eva Holmquist och så lilla jag – Marcus Olausson. Min andra panel och femte föreläsningen i Klostersalen på raken (nästan för min del) där syrebristen gjorde sig gällande. Jag fick helt enkelt lite hjärnsläpp och när Ben pladdrade på (roligt och mycket) och panelen började diskutera omniscient perspective insåg jag att jag inte visste vad ordet betydde, vilket jag försökte mörka efter bästa förmåga. Om man inte vet kan man alltid ljuga som en sann mytoman. Det betyder allsmäktigt, vilket jag även misstänkte. Tredje person var vanligast bland panelen, men som Ben sa spelar det ingen roll vilket perspektiv man väljer så länge man gör det bra. Allt funkar.
AI & robotics in film, TV and literature. – Patrik Centerwall (mod), Madeline Ashby, Tommy Persson, Oskar Källner, Thomas Padron-McCarthy. Ärligt talat minns jag inte mycket om denna diskussion. Kombinationen öl och trötthet gjorde att jag nog kunde behövt en AI som förde anteckningar.
Ska vi ha ett svenskt fantastikpris? – Tomas Cronholm (mod), John-Henri Holmberg, Johan Anglemark, Olov Livendahl, Kjartan Lindoe. Den sista panelen för dagen och vi var bara en stolsrad av hoppfulla författare som utgjorde publik. Känslan var att delar av panelen var trött på frågan och inte alls sugna på att hantera ett pris. Dessutom verkade fantasy nedvärderas i förhållande till sf och skräck bedömdes inte alls ha med ett pris att göra eftersom skräck spänner över alla möjliga genrer. Till viss del hade de säkert rätt, men kanske det inte var just de herrar som satt där som bäst skulle avgöra nödvändigheten av ett pris? Och om det nu behövs ett antal år för priset att få någon betydelse, är det samma sak som att man bör låta bli? Det största problemet är att hitta frivilliga att styra upp det hela. Jag skulle vilja hjälpa till, men som utbränd och sjukskriven hoppar jag helt enkelt inte på såna saker. Skulle ett pris mest vara för författarens ego? Kanske, men även ett sätt att visa konsumenterna vilka verk som håller högre klass och priset skulle även kunna generera mer medieutrymme. För vill vi att fantastikgenrens utbud endast ska vara för oss initierade eller vill vi erövra Sverige och världen? Det kanske är den viktigaste frågan?
Barhäng: Modstulna efter den negativa känslan runt fantastikpriset gick vi och drack öl och ballade ur i allmänhet. Kände oss lite nedvärderade som fantasyförfattare men landade ändå i en skön känsla (öl hjälpte) och kom fram till att frågan absolut inte var avgjord.
Söndag. Hela förmiddagen gick åt till att förbereda min presentation och leta efter en butik som sålde en mini-displayportsladd så jag kunde ansluta min Surface Pro 2:a till projektorn. Köpte en sladd. Det funkade ändå inte så jag fick låna en dator istället.
Fantastik som tillflykt och terapi. – Marcus Olausson. Ja så var det slutligen dags för min alldeles egna föreläsning på temat utmattningsdepression och hur man kan hantera det med hjälp av fantastik. Jag gick ut med humor men kastade sedan ner de stackars åskådarna i ångestträsket. Tack alla ni som kom dit, jag hade väntat mig högst en handfull då det var ett tungt ämne (vilket kanske inte helt framgick av programförklaringen – sorry!) och Ben och Kristina hade en panel samtidigt i annan lokal. Att då få nästan fullsatt var en glad överraskning. Jag hade inte riktigt väntat mig att lämna alla sorgsna och deppiga, men det var som sagt ett tungt ämne och jag var medvetet självutlämnande. Tack igen!
Anna Vintersvärd facebookade en bild av mig i Zeke-mundering under föredraget vilket inspirerade illustratören Andreas Raninger att ”rafsa ihop” den här bilden på typ en timme. Jag är inte riktigt säker på vad tjejen nere till höger i bild pysslar med, men tror att hon ramlat och att Zeke ska hjälpa henne, gentlemannaulv som han är. Både jag och Zeke blev jätteglada och tackar Andreas för den grymma bilden. Kolla gärna in Andreas alster här. Han har bland annat gjort omslag till Oskar Källners novellsamling ”Munins skärvor”.
Star Wars – recollections and expectations. – PC Joergensen (mod), Roger Klein, Helena Kiel, Sten Rosendahl, Dave Lally. Samtal runt samtliga filmer och vilka förväntningar vi har på den kommande filmen The Force Awakens. Dave drog en del spännande anekdoter runt allt säkerhetspådrag runt nya rullen. Roger bidrog med nyktert kritiska åsikter.
Introduktion till spel och spelutveckling. – Alexander Hallberg, Tobias Bodlund, Thomas Årnfelt. Samtalet var avslappnat och handlade mest om data- och brädspelsutveckling, gameplay och vilka designfällor man ska undvika. Kul att få höra berättelser från erfarna personer. Eftersom jag själv utvecklat ett brädspel till min fantasyvärld Serahema var ämnet högintressant. Den nyfikne kan tjuvkika på det enda existerande exemplaret av mitt Kungabräde här.
En slags mix av schack och Risk(?) som förhoppningsvis är roligare än dessa och där tärningar skapar inslag av slump bland all strategi. Handtillverkade exemplar kan bli föremål för utlottning vad det lider.
Three authors, three countries, three cultures. – Patrik Centerwall (mod), Madeline Ashby, Ben Aaronovitch, Kristina Hård. De tre hedersgästerna jämförde sina respektive hemmaarenor Kanada, Storbritannien och Sverige och vad som förenar och skiljer sig åt. Hur fantastikgenren hanteras i bokhandeln mm. Som Kristina påpekade måste en svensk fantastikförfattare inte bara konkurrera med inhemska författare utan till kanske större del med utländska författare. Vi som läser fantastik tenderar att hänfalla till anglosaxisk litteratur då det svenska utbudet historiskt sett i princip tagit slut efter barn- och ungdomsböcker. Även om detta ändrats betydligt på senare år verkar många fortfarande föredra att läsa utländska författare. Själv läser jag numera mest inhemsk fantastisk litteratur då den absolut är värd att lyftas fram. Det rör på sig rejält i den svenska underjorden.
Closingceremony – Jonas Wissting.Hedersgästerna tackades av, the spirit of swedish fandom (ursäkta om jag fick till namnet fel) fångades in i sin urna och man vandrade vidare mot Dead Dog-party.
Jag hoppade över Dead Dog-partyt för att istället i ett närmast vegetativt tillstånd ta mig tillbaka västerut till mitt hem, strax öster om Trollhättan. Efter matstopp i Jönköping tryckte jag plattan i mattan och upptäckte först efter en stund att jag passerade en sjö som inte borde finnas på sträckan. Jag hade visst missat avfarten till Trollhättan utanför Jönköping. Duh! GPS:en i mobilen konsulterades och jag var tydligen på väg mot Ulricehamn så det blev till att planera in en ny rutt och via småvägar ta mig genom skymningszonen, förbi Vårgårda och slutligen hem. Trött, ack så trött, men på det stora hela väldigt nöjd. Jag hoppas vi ses snart igen!
