Musikrecension – Bloodstone & Diamonds av Machine Head

Bloodstone_&_Diamonds_album_cover

Machine Head levererar en kanonbra platta som vanligt! Till en början var jag inte övertygad alls, utan snarare lite besviken. Jag har älskat bandet sedan debuten ”Burn my eyes”, men sakta underminerade de min trofasthet genom att släppa sämre och sämre skivor. Efter Supercharger gav jag upp och vände dem ryggen. ”Through the ashes of empires” gav jag knappt någon uppmärksamhet, men sedan kom deras oväntade comeback ”The blackening” och allt var förlåtet. Detta var gitarristen Phil Demmels andra platta med bandet och han verkade ha bidragit med ny energi. De fortsatte formtoppen med ”Unto the locust” och därför var jag nervös och undrade om de skulle kunna hålla trenden. Tyvärr störde jag mig redan på stråkintrot i inledande ”No we die” som jag tyckte kändes lite malplacerat och fortfarande inte omfamnar helt. Och det var för många låtar på albumet, för likartade, för mycket hockeykörer. Men så gör Robb Flynn som vanligt och smyger in en melodikrok här och ett tungt riff där. Bandets progressiva inslag snärjer mig sakta men säkert och plötsligt kommer jag på mig själv med att sitta och digga ett spår som jag tidigare inte alls gillade. Jag hör nyanserna och skillnaderna. Det är nog det jag älskar mest med Machine Head. Att de vågar skriva musik som inte alltid är omedelbar, för när man väl gillar det så är det fantastiskt bra. Eller så är det bara jag som är trögfattad och svårflirtad hel enkelt.

Som ofta tidigare har de bytt ut en medlem vilket de nog gjort på de flesta plattor utom de tre som föregått Bloodstone &  Diamonds. Den här gången är det självaste Adam Duce, basisten som hängt med från start, som åkte ut. Det verkar en aning infekterat och Robb antyder att Adam verkade ha tappat engagemanget. Vad vet jag. Nykomligen Jared MacEachern påverkar inte soundet nämnvärt i alla fall utan avskedet kanske snarare ger lite energi till låtar som ”Game over”. En känga till Duce?

På Bloodstone & Diamonds vräker radarparet Flynn och Demmel ur sig riff, snygga melodislingor och solon så det visslar om det. Efter ett antal lyssningar kan jag konstatera att det är precis lika bra som vanligt nu för tiden. ”Killers & Kings” är Machine Head från gamla tider med tunga riff och aggression. ”Ghosts Will Haunt My Bones” mer melodiös och med skönsång som på senare års kompositioner. ”Sail into the Black” börjar som en gregoriansk kör från underjorden och bygger upp ett skönt proggressivt spår. Jag får helt enkelt svårt att lista favoriter. Det är nästan enklare att lista svagare spår. Men bara nästan för det finns egentligen inga då lägstanivån är skyhög. Så trots lite för mycket allsångsrefränger och för många låtar är det här en skiva att rekommendera och den får ett välförtjänt högt betyg. Härligt!

Skivan finns bl.a. att köpa på CDON och Ginza.

Betyg [8/10] Bumlingar.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.