Det är ett nu.

Ni som själva skriver känner nog igen den. Känslan när inspirationen rinner till och nästan blir till ett gift som fyller kroppen och tar över. Besatthet. Orden vill fram till varje pris och tankarna fylls så av berättarlusten att man inte kan koncentrera sig på något annat. Jag har en sådan berättelse som funnits med mig ett tag, men den senaste veckan fick jag vad man kan kalla en uppenbarelse där bitarna föll på plats. Om du tänker dig en kombination av ”Den oändliga historien”, ”Narnia” och ”Harry Potter”-böckerna så får du en känsla för min vision. Berättelsen blir nu större än en roman för plötsligt fyller den ett högre syfte. Hoppet om en bättre värld. Så pretentiöst att Alex Schulman och Sigge Eklund skulle rodna, men just nu struntar jag i jantelagen och vilar i känslan att jag kan påverka min omvärld till vad jag tror är det bättre. Är jag då inte skyldig att göra detta?

Det enda som är starkare idag än denna drift att nedteckna min berättelse är den bild som bränt sig fast på näthinnan. Ni vet kanske vilken jag menar, bilden på treårige Aylan som ligger på stranden i staden Bodrum i Turkiet. Det är inte ofta jag börjar dagen med att gråta men idag gjorde jag det. Just den bilden summerar det vansinne som pågår på alldeles för många platser i världen och visar tydligt vilka som får betala det högsta priset. Det är barnens framtid det handlar om. Strunt i vi och dem för det är genom det tänket som vi ser till att framtiden hela tiden blir en upprepning av historien. Det är de krigets barn som inte drunknar som riskerar att växa upp till morgondagens soldater, morgondagens diktatorer. Om vi inte gör något.

Jag tänker inte dela bilden för Aylan ska få vila i frid. Men jag kan beskriva den. Ett litet barn i en röd t-tröja, blå shorts och små små gymnastikskor ligger livlös på stranden och kysser vattenbrynet med händerna bakåtsträckta. Det är som om kroppen signalerar att han är på väg bort, till och med efter döden. Hans familj ville till Kanada men nekades utresetillstånd från Turkiet och deras desperata lösning blev en gummibåt från Bodrum till Kos. De kom bara några hundra meter innan båten började ta in vatten.  Nu återstår endast pappa Abdullah som efter den skräckfyllda natten tvingades identifiera sin fru och sina två små söner på bårhuset, efter att ha känt dem glida honom ur händerna i mörkret ute på sjön. Jag har varit på Kos och jag har varit i Bodrum, som turist, uppväxt i en skyddad del av världen där en tonåring kan resa utomlands på fylleresa och tryggt komma hem igen. Att se människor kravla iland på dessa stränder med fasa i blicken och endast de tillhörigheter de har på kroppen känns overkligt. Att som far förlora min familj är min yttersta fasa. Föräldraskapet innebär en helt ny dimension av sårbarhet.

Här hemma i Sverige verkar debatten mest handla om att invandrare kommer hit och lever på våra pengar, utan att lyfta ett finger. Det gör mig ont att vi inte kan se längre än så och se varandra som medmänniskor istället för att avhumanisera varandra. Det här är desperata människor som vill ha ett bättre liv, vare sig de är syrier, romer eller något annat. Vi hade turen att födas här, där diskussionen om ett pronomen (hen) kan vara det värsta som har hänt på länge. Kan vi på något sätt hjälpa invandrarna utan att börja raljera om att det blir inbördeskrig i Sverige om de kommer hit? Självklart kostar det pengar att ta emot flyktingar, enorma summor, men kan vi verkligen låta bli? Kan vi se oss själva i spegeln om vi bygger murar och stänger ute de som vädjar om vår hjälp?

Jag är redan månadsgivare till Rädda Barnen och ger även bidrag till Unicef med jämna mellanrum. Du får gärna hjälpa mig med bidrag för att ge flyktingarna skydd, mat och medicin. Här är länkar till Rädda Barnen och till Unicef. För visst kan du hoppa över några pizzor? (400 kronor räcker till exempel till 7 488 vattenreningstabletter som kan rena upp till 37 440 liter vatten vilket är mer än 200 fyllda badkar).

Fast det är inte det som det här blogginlägget handlar om. Bilden på Aylan gjorde mig inte bara ledsen, den gjorde mig även frustrerad och förbannad. Idag bestämde jag mig för att göra något aktivt och inte bara svära åt alla facebookinlägg som sprider hat i vårt samhälle. Det är i barnens fantasi tron på en bättre framtid föds och det vill jag ta vara på. Som författare kan jag ge dem hopp och lära dem att man visst kan förändra världen. Det är där berättelsen i inläggets början kommer in i bilden. Jag har beslutat att lägga upp boken som ett projekt där man som läsare för en låg peng kan ta del av boken, kapitel läggs upp allteftersom de skrivs. Inkomsterna kommer gå direkt till en hjälporganisation. Jag har ännu inte beslutat vilken. Andra skrivprojekt får vila (förutom min tredje roman i Serahema-serien som självklart kommer ut som planerat).

Det finns så klart en hel del praktiska detaljer att reda ut, men jag är säker på att det går att lösa och kommer meddela här i min blogg hur det går. Se det som ett spännande sätt att ta del av hur en bok växer fram. I det här fallet en barn-/ungdomsbok. Normalt är lektörer och redaktörer inblandade men nu blir det ett slags råmanus som du som läsare kan kommentera. Lektör får bli en framtida fråga, om inte en lektör vill haka på projektet i sin linda. Kanske det rentav blir en tryckt bok av det hela någon dag, ett kickstarterprojekt, vem vet? Det viktigaste är att jag har fattat ett beslut som känns rätt i hjärtat.

Då jag är deltidssjukskriven och dessutom behöver göra en del research, fixa avtal m.m. kommer det av hälsoskäl ta ett tag innan boken är helt klar, jag vet inte hur länge (förmodligen minst ett år?), men de allra första kapitlen är redan skrivna och bör snart kunna läggas upp. Så snälla ha tålamod när boken väl börjar ta form, köp den gärna, dela inläggen och hjälp mig att åstadkomma en förändring.

Fortsättning följer.