Tagg: recension

Bokrecension – Vita spår av Emelie Schepp

9789146226192

En gedigen deckare som går sin egen väg. Ifjol bestämde jag mig för att läsa mitt livs första (vad jag kan minnas) deckare. Jag har aldrig dragits till genren men ville vidga mina vyer, mycket p.g.a. de fördomar jag själv möter som fantastikförfattare. Valet föll på Emelie Schepps debutroman ”Märkta för livet” (som jag recenserar här) som överraskade mig så till den grad att jag valt att läsa fler deckare. När det nu är dags för den någorlunda fristående uppföljaren återstod det att se om den levde upp till förväntningarna och det gjorde den absolut. Emelie verkar vara en hårt arbetande författare (arbetsnarkoman?) som inte lämnar något till slumpen och det märks.

Handlingen tar vid senare under samma år som första boken och huvudpersonen, åklagaren Jana Berzelius, får återigen möta personer från sitt förflutna och fler ledtrådar till vem hon är nystas upp. Ett dödsfall på ett X2000-tåg verkar ha en koppling till en heroinsmugglarliga och kanske finns där kopplingar till ett annat dödsfall som sker kort därefter. Boken har ett intressant persongalleri och tempot får mig hela tiden att vilja läsa vidare. Man undrar hur sjutton Jana ska klara sig ur knipan, samtidigt som de skyldiga ska sättas fast och allt ställs till sin spets i ett vintrigt Norrköping.

Möjligen är handlingen lite för enkel att lista ut, men det kanske är så deckare ska vara för att nå en bred publik? Vad vet jag. Jag kunde dessutom önskat att sexscenerna inte var av typen ”Han drog av henne tröjan” för att sedan direkt byta scen. Lite fegt och tillrättalagt tycker jag, men inget större problem. Jana är en ganska känslokall person och det färgar av sig på texten en aning. Även om man tar del av karaktärers tankar kan jag sakna starkare känsloupplevelser. Slutet bäddar för en uppföljare och jag undrar vart intrigen ska ta vägen. Ser absolut fram emot den boken och har en känsla av att Jana Berzelius kommer att dyka upp på film eller TV framöver. Vita spår finns bland annat att köpa hos Adlibris och CDON.

Betyg [7/10] Bumlingar.

Att läsas eller inte läsas

Framgång kan mätas på många sätt och får anses vara relativ för vad är egentligen framgång? För mig är det en oerhörd framgång att ha lyckats få bokkontrakt och redan ha två böcker ute i handeln. Allt inom loppet av ett år.

En av de vanligaste frågor jag får är ”Hur går det med bokförsäljningen?”. En högst motiverad fråga även om jag inte direkt jobbar med bokförsäljning. Men det är ju ett enkelt sätt att mäta framgång. Jag kan krasst konstatera att där är jag inte särskilt framgångsrik ännu. Visst säljer böckerna, men det är långt kvar till den punkt där jag skulle kunna gå ner i arbetstid för att få mer tid att skriva. Inkomster från bokförsäljningen försöker jag återinvestera i marknadsföring. Istället för skrivkurser, som visserligen verkar trevliga, kanske en kurs i marknadsföring vore lämpligare?

Då jag ligger på ett litet bokförlag är chansen att bli recenserad i större tidningar nämligen närmast obefintlig. Lokala tidningar har ställt upp med intervjuer men recensioner verkar svårare att få, då lokala tidningar har gemensamma redaktioner och det mesta verkar vara toppstyrt. Och syns inte mina böcker blir det ju svårt att sälja särskilt mycket.

Som tur är finns det bokbloggar som drivs av människor som älskar att läsa och dela med sig av sin upplevelser. Att hitta en bra bokblogg med stor spridning och som vill läsa mina böcker är därför oerhört viktigt. Vad man än tycker om recensioner så är ändå en bra recension ett kvitto som jag kan visa upp för andra att det jag skriver faktiskt betyder något för någon. Vilket förhoppningsvis väcker intresse. Kanske till och med en sågning väcker intresse enligt devisen ”all reklam är bra reklam” men lyckligtvis har jag klarat mig från att behöva testa den tesen ännu.

 

Bäraren
Bäraren

Tur då för mig att Katja på bokbloggen Bokhuset gillade min första bok ”De rotlösa” så mycket att hon istället för att få ett recensionsexemplar faktiskt själv köpte uppföljaren ”Bäraren”. Igår kom domen och det var en riktigt bra recension så jag verkar ha fått förlängt förtroende. Eller vad sägs om följande rader:

”Att kliva in i Olaussons fantasyvärld är annars som att bli omsluten av en varm snuttefilt. Man vet vad man får och det känns tryggt och hemtamt för en fantasyälskare, utan att för den skull vara förutsägbart. Gåtorna vi får och världen som vecklas ut framför oss håller spänningen konstant. Jag är fortfarande helt förälskad i den här fantasyvärlden och ser fram emot att fylla på bokhyllan med kommande bok.”

Visst finns där kritik också, men den är befogad och jag tar till mig av den. Recensionen kan läsas här. Och om du blir sugen på att läsa kan man numera beställa en signerad bok direkt av författaren på den här länken. Eller varför inte slå till på förlagets bokrea?

Musikrecension – Bloodstone & Diamonds av Machine Head

Bloodstone_&_Diamonds_album_cover

Machine Head levererar en kanonbra platta som vanligt! Till en början var jag inte övertygad alls, utan snarare lite besviken. Jag har älskat bandet sedan debuten ”Burn my eyes”, men sakta underminerade de min trofasthet genom att släppa sämre och sämre skivor. Efter Supercharger gav jag upp och vände dem ryggen. ”Through the ashes of empires” gav jag knappt någon uppmärksamhet, men sedan kom deras oväntade comeback ”The blackening” och allt var förlåtet. Detta var gitarristen Phil Demmels andra platta med bandet och han verkade ha bidragit med ny energi. De fortsatte formtoppen med ”Unto the locust” och därför var jag nervös och undrade om de skulle kunna hålla trenden. Tyvärr störde jag mig redan på stråkintrot i inledande ”No we die” som jag tyckte kändes lite malplacerat och fortfarande inte omfamnar helt. Och det var för många låtar på albumet, för likartade, för mycket hockeykörer. Men så gör Robb Flynn som vanligt och smyger in en melodikrok här och ett tungt riff där. Bandets progressiva inslag snärjer mig sakta men säkert och plötsligt kommer jag på mig själv med att sitta och digga ett spår som jag tidigare inte alls gillade. Jag hör nyanserna och skillnaderna. Det är nog det jag älskar mest med Machine Head. Att de vågar skriva musik som inte alltid är omedelbar, för när man väl gillar det så är det fantastiskt bra. Eller så är det bara jag som är trögfattad och svårflirtad hel enkelt.

Som ofta tidigare har de bytt ut en medlem vilket de nog gjort på de flesta plattor utom de tre som föregått Bloodstone &  Diamonds. Den här gången är det självaste Adam Duce, basisten som hängt med från start, som åkte ut. Det verkar en aning infekterat och Robb antyder att Adam verkade ha tappat engagemanget. Vad vet jag. Nykomligen Jared MacEachern påverkar inte soundet nämnvärt i alla fall utan avskedet kanske snarare ger lite energi till låtar som ”Game over”. En känga till Duce?

På Bloodstone & Diamonds vräker radarparet Flynn och Demmel ur sig riff, snygga melodislingor och solon så det visslar om det. Efter ett antal lyssningar kan jag konstatera att det är precis lika bra som vanligt nu för tiden. ”Killers & Kings” är Machine Head från gamla tider med tunga riff och aggression. ”Ghosts Will Haunt My Bones” mer melodiös och med skönsång som på senare års kompositioner. ”Sail into the Black” börjar som en gregoriansk kör från underjorden och bygger upp ett skönt proggressivt spår. Jag får helt enkelt svårt att lista favoriter. Det är nästan enklare att lista svagare spår. Men bara nästan för det finns egentligen inga då lägstanivån är skyhög. Så trots lite för mycket allsångsrefränger och för många låtar är det här en skiva att rekommendera och den får ett välförtjänt högt betyg. Härligt!

Skivan finns bl.a. att köpa på CDON och Ginza.

Betyg [8/10] Bumlingar.

 

Bokhuset ger en fantastisk recension av ”De rotlösa”

De-rotlosa

Egentligen ska man som författare inte läsa recensioner sägs det. Fast när min roman ”De rotlösa” får så här fina vitsord kan jag inte låta bli. Det innebär trots allt att jag är på rätt spår med mitt författande. Att den känsla som fick mig att börja skriva var sann. Jag har något att erbjuda den svenska fantastikscenen och det finns läsare där ute som verkligen gillar det jag gör. Här samlar jag de recensioner jag fått hittills.

Att åter igen bli jämförd med storheter som Robert Jordan och David Eddings är så klart oerhört smickrande. Om likheter verkligen finns lämnar jag åt andra att bedöma, men kanske du blir nyfiken? Här följer några utdrag ur recensionen:

”Trots jämförelserna jag precis gjort är det här ingen kopia av någonting. Långt därifrån. Även om inspirationen inte är helt otydlig, är De rotlösa sin egen berättelse. Den har sin egen värld, ett världsbygge som dessutom är helt makalöst. Intrigen, länderna, magin och folkslagen, allt är helt trovärdigt. Framförallt skapelseberättelsen är fantastisk.”

”Jag älskar den här boken. Faktum är att jag under läsningen inte en enda gång känner att det är en svensk som har skrivit den. Och det här är nog den största komplimangen man kan få av mig.”

”… den här kan läsas tillsammans med Eddings, Jordan, Pratchett och andra fantasygiganter och att du lätt skulle tro att den här var skriven av någon av dessa stora. Jag är totalt hooked. Det här är storartad fantasy.”

Här kan du läsa recensionen i sin helhet: Bokhuset recenserar ”De rotlösa”.

Om bokbloggar:

En avigsida är att vissa (läs snorkiga ”äkta” författare och litteraturkritiker) anser att bokbloggare är köpta och att en sådan recension inte är något värd. Jag vill påstå motsatsen. Den här bloggen har jag själv sökt upp då jag tycker den håller hög kvalitet och recensenten presenterar goda argument för sin bedömning. Bloggen blir i det här fallet recensentens CV. Självklart kontaktar jag en bokblogg som är intresserad av min genre. Det är trots allt marknadsföring det handlar om i första hand, från min sida. Att köpa en bloggares recension vore kontraproduktivt och jag fnyser åt sådana påståenden. Det skulle skada både mitt och bloggarens rykte. Om något är en bokblogg en del av den demokratisering av litteraturen som pågår genom egenutgivning och mikroförlag.

Musikrecension – At war with reality av At the gates

AtTheGatesAtWarWithReality
Kanonskivan ”Slaughter of the soul” har stundvis gått rejält varm i min skivspelare (gammalmodigt, jag vet) men i övrigt har jag inte ägnat At the gates så stor uppmärksamhet. Därför var jag inte så värst upphetsad inför nya skivsläppet ”At war with reality” sedan återföreningen för några år sedan. En lyssning senare kände jag att det här var inte så tokigt trots allt. Två lyssningar – fan, det är riktigt bra. Tre lyssningar – Det här är ju grymt bra! Skivan växer på mig och nyanserna börjar träda fram. Det är stundvis otroligt vackert, varvat med stenhårt tvåtaktsrens.

Favoriter är ”At War with Reality”, ”The Conspiracy of the Blind”, ”The Book of Sand (the Abomination)” och ”The Night Eternal”, tätt följda av ”Circular Ruins”, ”Death and the Labyrinth”… Ja det är ett helt pärlband av bra låtar helt enkelt.

Eftersom jag mest har musiken i bakgrunden när jag skriver (har helt enkelt sällan tid att aktivt lyssna) så har jag inte analyserat texterna så noga men enligt bandets sångare Tompa Lindberg är lyriken influerad av sydamerikansk magisk realism vilket uppenbarligen ger coola låttitlar. Och tankeväckande intellektuell lyrik? På den negativa sidan tenderar kanske låtarna att bli aningen lika i längden och jag upplever basen vara aningen för låg i mixen, men ni ser, om jag drar till med inspelningssynpunkter måste resten vara riktigt bra. Och det är det. Proffsiga musiker som levererar en grymt skön hårdrocksskiva helt enkelt. Köp den!

Betyg [8/10] Bumlingar.