Så är den här. Den första trailern till nästa installation av Star Wars. Nu i JJ Abrams tolkning och regi. Abrams är en intressant regissör som enligt mitt tycke har gjort Star Trek-filmerna betydligt mer underhållande och visuellt fantastiska än tidigare teatraliska verk. Däremot har han ännu inte åstadkommit något som jag blivit till mig i brallorna av heller. Trailern ser åtminstone lovande ut och utlovar action och mörker. Trailers har lurats förr då även episod I-III gjorde mig upprymd, men lämnade mig besviken och förrådd. Sådan var känslan i alla fall. Yngre tittare älskar så klart filmerna, precis som jag som växt upp med episod IV-VI har dem som en måttstock för bra äventyrsfilm och inspiration när jag själv skriver berättelser.
Nu när George Lucas själv inte står för personregin bör filmerna bli betydligt bättre än de tre föregångarna. De kan knappast bli sämre. Vilken influens Disney har på slapsticknivån återstår att se, men det rör sig trots allt om matiné med inslag av humor. Det hade även de ursprungliga filmerna och det är väl ok då filmerna ska gå att se även för yngre barn, fast (om jag får önska) helst på en nivå där en vuxen behöver vara med. 11-årsgräns kanske? Humorn var viktig i episod IV-VI men skillnaden mot episod I-III var att de tidigare skådespelarna lyckades få sina one-liners att funka. Jag skyller detta mer på personregin än castingen.
Så… jag är svagt optimistisk. Det kändes som att magin finns där. Och en ny design på ljussabel som ser cool ut. May the force be with you.
En härligt mörk skräckberättelse från Göteborg, Faktiskt rysligt bra! Fram tills nyligen var jag inte så noga med vilken underkategori en bok tillhörde, men genrepoliser försöker få mig att begripa. De lyckas sådär. Jag hävdar med en dåres envishet att en bra historia är en bra historia, oavsett kategori. Den här boken kan kategoriseras som skräck. Eller kanske Dark Fantasy? Jag vet inte, men förbaskat bra är det i alla fall.
Boken handlar om Isa som har en alldeles särskilt otäck förmåga som hon måste använda för att överleva, men den fyller henne med ångest och avsmak över sig själv. När hon hamnar på Lundbygården, ett boende för socialt missanpassade beläget vid Ramberget på Hisingen, så träffar hon socialpedagogen (hoppas jag fick titeln rätt) Sebastian. Även Sebastian har en särskild förmåga vilken han nu använder för att försöka förhindra de självmord som verkar följa i Isas spår. Det är en mörk värld, fylld av missbruk och tragedi som Pål målar upp, men genom all svärta anar man ett visst hopp och en omsorg om karaktärerna. Det känns att Pål beskriver en miljö han behärskar väl och allt är mycket trovärdigt och realistiskt. Även de övernaturliga inslagen vilket får mig att undra om Pål kanske har ett alter ego vid namn San Pål? Det är rätt häftigt att i en sådan här berättelse läsa om miljöer jag själv känner igen och de musikaliska referenser som anges bidrar också till mitt gillande. Slutet bygger upp mot ett klimax där spänningen tätnar, men det avstannar tyvärr lite granna och det otäcka uteblir. Jag tycker även att de inslag av längre ordväxlingar som förekommer blir en aning enahanda. (Mmm är en vanlig kommentar) Förutom detta är det en grymt bra bok och dessutom med ett läckert omslag. Jag hoppas på en uppföljare då jag vill se mer av San Sebastians mycket visuellt beskrivna färder i ”Himlen som gud glömde”, men oavsett vilket tänker jag läsa mer av herr Eggert. Boken ges ut av Styxx förlag och kan bl.a. annat köpas på Adlibris, Bokus och CDON.
Machine Head levererar en kanonbra platta som vanligt! Till en början var jag inte övertygad alls, utan snarare lite besviken. Jag har älskat bandet sedan debuten ”Burn my eyes”, men sakta underminerade de min trofasthet genom att släppa sämre och sämre skivor. Efter Supercharger gav jag upp och vände dem ryggen. ”Through the ashes of empires” gav jag knappt någon uppmärksamhet, men sedan kom deras oväntade comeback ”The blackening” och allt var förlåtet. Detta var gitarristen Phil Demmels andra platta med bandet och han verkade ha bidragit med ny energi. De fortsatte formtoppen med ”Unto the locust” och därför var jag nervös och undrade om de skulle kunna hålla trenden. Tyvärr störde jag mig redan på stråkintrot i inledande ”No we die” som jag tyckte kändes lite malplacerat och fortfarande inte omfamnar helt. Och det var för många låtar på albumet, för likartade, för mycket hockeykörer. Men så gör Robb Flynn som vanligt och smyger in en melodikrok här och ett tungt riff där. Bandets progressiva inslag snärjer mig sakta men säkert och plötsligt kommer jag på mig själv med att sitta och digga ett spår som jag tidigare inte alls gillade. Jag hör nyanserna och skillnaderna. Det är nog det jag älskar mest med Machine Head. Att de vågar skriva musik som inte alltid är omedelbar, för när man väl gillar det så är det fantastiskt bra. Eller så är det bara jag som är trögfattad och svårflirtad hel enkelt.
Som ofta tidigare har de bytt ut en medlem vilket de nog gjort på de flesta plattor utom de tre som föregått Bloodstone & Diamonds. Den här gången är det självaste Adam Duce, basisten som hängt med från start, som åkte ut. Det verkar en aning infekterat och Robb antyder att Adam verkade ha tappat engagemanget. Vad vet jag. Nykomligen Jared MacEachern påverkar inte soundet nämnvärt i alla fall utan avskedet kanske snarare ger lite energi till låtar som ”Game over”. En känga till Duce?
På Bloodstone & Diamonds vräker radarparet Flynn och Demmel ur sig riff, snygga melodislingor och solon så det visslar om det. Efter ett antal lyssningar kan jag konstatera att det är precis lika bra som vanligt nu för tiden. ”Killers & Kings” är Machine Head från gamla tider med tunga riff och aggression. ”Ghosts Will Haunt My Bones” mer melodiös och med skönsång som på senare års kompositioner. ”Sail into the Black” börjar som en gregoriansk kör från underjorden och bygger upp ett skönt proggressivt spår. Jag får helt enkelt svårt att lista favoriter. Det är nästan enklare att lista svagare spår. Men bara nästan för det finns egentligen inga då lägstanivån är skyhög. Så trots lite för mycket allsångsrefränger och för många låtar är det här en skiva att rekommendera och den får ett välförtjänt högt betyg. Härligt!
The quest for our origin goes on, ever and ever. Yesterday Philae the comet lander left the Rosetta spacecraft and successfully landed on the surface of the comet 67P Churimov Gerasimenko. The engineering behind this is mind blowing and I’m happy it all went well, although with a few bumps. Literally. The Rosetta is an ESA-project (European Space Agency) to explore the organic compunds of the comet and figure out comet impact on life on planet earth. Here I present some film clips from the historical moment as well as the short film ”Ambition” which tells us about the project in a more dramatic way. The film is hosted by Aidan Gillen, known for his role as Little Finger in the Game of Thrones series.
As a fantasy fiction writer I find this very inspiring and it gets my head spinning with ideas. I think the film ”Ambition” combines both fantasy elements and science-fiction in a way I like very much. Both genres have their appeal and I plan to combine them in a coming book series. Enjoy!
@emelieschepp lyckades överraska mig! #märktaförlivet började som en ordinär deckare, men en bit in i handlingen insåg jag att jag var totalt fast och bara ville veta mer. Emelie åstadkommer detta genom något jag inte vill avslöja, men det är snudd på genialt. Då jag inte vill förstöra upplevelsen för nya läsare konstaterar jag istället att Emelie gjort sin läxa. Hon verkar ha analyserat genrens fallgropar och undvikit de flesta, om än inte alla.
Om vi backar bandet lite så är detta något så sensationellt (för mig) som den första deckare jag läser. Visst har jag sett ganska många tv-deckare, alltifrån Jane Tennison till Roland Hassel och Beck, men egentligen aldrig känt mig dragen till genren. Det är ju fantasy jag brinner för, den genre där jag själv är verksam som författare. Fast jag irriterar mig så på att folk inte ger fantastiken en ärlig chans utan bara dömer ut den utan att ens ha läst en rad. Precis som jag själv har gjort med deckare. Så i år bestämde jag att jag ska börja läsa deckare. Och kanske på köpet få folk att läsa fantastik? Jag lyssnade redan på Deckarpodden med Emelie Schepp och Sofie Sarenbrant som inspiration för en skräckdeckare jag skriver på. När jag då fick syn på Emelie på årets bokmässa i Gbg så gjorde jag slag i saken och knep en signerad bok.
Handlingen utspelar sig i Norrköping där en chef på migrationsverket hittas mördad i sin villa. Mordet verkar planerat, men de enda spår man lyckas säkra är handavtryck från ett barn. När så en död pojke hittas intill mordvapnet på en strand skruvas tempot upp och blir en kamp mot klockan. Åklagare Jana Berzelius utses till förundersökningsledare och när hon inser att den döde pojken har ett namn ristat i nacken blir fallet med ens personligt och verkar höra ihop med de mardrömmar hon haft sedan barndomen.
Främst var jag nyfiken på om boken levde upp till den publicitet Emelie Schepp har fått. Man pratar ju mest om hennes fantastiska framgång som egenutgivare med 40.000 ex sålda, inte så mycket om själva boken. Men boken levererar absolut. Främst är det Jana i huvudrollen som får boken att sticka ut. Visst, resten kanske följer deckarmallen hyfsat men det ska det väl ärligt talat göra? Där finns även en polis med ett slags form av missbruk/kleptomani och ett par poliser som har en strulande kärleksrelation, vilket skapar bra dynamik. En sak jag retar mig på, som kanske hör till genren, är de ständiga infodumpningarna av teknisk natur. Kriminalteknikern plåtar med en kamera av märke xxx och modell yyy. Någon använder en kaffebryggare av märket si och så. Det får mig att falla ur förtrollningen i onödan och känns snarare som produktplacering. Vilket det kanske är, Emelie kommer ju från marknadsföringsbakgrund. Sedan har jag svårt för meningar som börjar i stil med ”Kriminalkommissarie förnamn efternamn gick flåsande uppför trapporna…” Det blir ett slags övertydlighet att skriva ut karaktärernas yrke eller titel som jag hellre sett att man visade genom handlingen. Nåväl. En bra bok är det lik förbaskat och jag kan varmt rekommendera den. Den kan bl.a. köpas här. Uppföljaren till ”Märkta för livet” heter ”Vita spår” och släpps i maj 2015.
