Det är möjligt att jag tappar dig som läsare genom detta inlägg, men då har du förmodligen inte läst tillräckligt noga. Faktum är att den roman jag skriver på just nu utspelar sig på landsbygden och handlar om tjuvjakt på varg. Jag hoppas kunna gestalta hur båda sidor av debatten upplever vargen. Innan helvetet brakar loss och alla dör. Det är trots allt en skräckroman.
Jag blir irriterad och rentav förbannad när vargdebatten vinklas som en strid mellan naturvänner och jägare. Många jägare gör stora insatser för både djur och natur och själv kan jag inte tänka mig ett liv där jag inte vistas mycket i naturen. Jag är inte bara en naturvän. Jag är i själen en naturmänniska och känner mig mer i samklang med mig själv när jag jagar än när jag sitter på kontoret och arbetar. Svårt att förklara för den som inte vill förstå. Jag äger min egen jaktmark och där skapar jag möjligheter för vilt att leva, söka skydd och föda. Får jag bara pengar över tänker jag även göra i ordning ett viltvatten.
Kalla oss jägare nöjesmördare och jämför sedan med vargen som dödar 38 får på en natt (exempel ur verkligheten). Bytesdjuret bryr sig knappast om vem som dödar det men jag skulle hellre dö för en kula än jagas runt i en fårhage när mina syskon dör runtomkring mig. Om jag fick välja. ”Men lantbrukaren hade dem ju i en hage med vanligt fårstängsel och mot en öppen sjöstrand”, säger du kanske då. ”Han får skylla sig själv.” Ja, men sanningen är den att lantbrukaren har även rovdjurssäkrat övriga hagar för 625.000 kr plus moms, där det bidrag som ofta nämns i debatter uppgick till 200.000. Han hade en hage som behövde betas, bara över en natt, Vargen tog nästan alla djur och han möts med förakt och hån. Är det rimligt?
”Men vargen är ju bara ett djur”, säger du kanske då och gör det enkelt för dig. Den följer bara sina drifter. Precis. Jag har samma drift att jaga och kanske rentav att döda för att äta, om än inte för att överleva. Men jag tar tillvara allt jag jagar och jakten ger mig själslig ro. Är den driften då fel i mitt fall? Att distansera oss från djuren är inte alltid rätt även om vi till skillnad från dem kan se saker i ett större perspektiv. Vi är också styrda av drifter och dessa behöver emellanåt tillfredsställas för att vi ska må bra. Det är såklart inte vargens fel att den hetsjagar när den får tag på en flock får eller att den dödar en jakthund som dyker upp på dess revir. Däremot är det förbannat osympatiska drag som ligger den i fatet om man jämför med till exempel en björn.
För bara hundra år sedan bodde de flesta i det här landet på landsbygden. Nu är det tvärtom men det är för många lika obehagligt nu som då att ha en varg inpå knutarna, även om vi inte svälter ihjäl om vargen tar vår enda ko. Djurhållning tillsammans med varg är svårt och trots bidrag och ”vänliga vargkramare” som hjälper till att sätta upp rovdjursstängsel så hamnar bevisligen ändå merparten av kostnaden hos den som allra minst vill ha vargen. Är det att kompromissa?
Hur många vargar vi ska ha är ett politiskt beslut som förhoppningsvis grundas på forskning. Vilken nivå vi ska ha är det upp till myndigheterna att bestämma. Att vargen förvaltas genom jakt är det enda logiska (i motsats till okontrollerad tillväxt) så låt förvaltningen fungera så slipper vi utbredd tjuvjakt. Det gäller även jägarkåren som måste visa att vi kan sköta det ansvaret. I det sekulära Sverige är jakten att likställa med religion för många och när den inte kan utövas blir folk såklart desperata och tar i en del fall tyvärr lagen i egna händer. De överklaganden som rovdjursföreningar och naturskyddsföreningen gör är snarare kontraproduktiva och skapar ett skyttegravskrig som ingen tjänar på. Kanske allra minst vargen. Nej, det är dags att kompromissa vilket innebär att ingen får som man vill men alla får något man kan leva med.
Jägare – en nollvision på varg kommer aldrig bli verklighet. Tänk på vilken bild vi signalerar till alla ickejägare. Inget kan tas för givet och vi kan faktiskt få ännu sämre villkor. Bilder på vargslagna hundar verkar väcka mer avsmak och oförståelse för jägaren än de gör nytta. Tyvärr. Visa istället en bild på den förkrossade jägare som har förlorat en kompis. Dags att visa att vi faktiskt är sympatiska.
Kramare – inse att licensjakten skapar större acceptans och på sikt minskar tjuvjakten. Vi jägare är inte fiender, vi är bara rädda för att förlora något som våra förfäder har gjort sedan urminnes tider.
