Kategori: Författande

Inlägg som rör bokserien Serahema Saporium

Vargkriget – hur länge ska vi låta det pågå?

Det är möjligt att jag tappar dig som läsare genom detta inlägg, men då har du förmodligen inte läst tillräckligt noga. Faktum är att den roman jag skriver på just nu utspelar sig på landsbygden och handlar om tjuvjakt på varg. Jag hoppas kunna gestalta hur båda sidor av debatten upplever vargen. Innan helvetet brakar loss och alla dör. Det är trots allt en skräckroman.

Jag blir irriterad och rentav förbannad när vargdebatten vinklas som en strid mellan naturvänner och jägare. Många jägare gör stora insatser för både djur och natur och själv kan jag inte tänka mig ett liv där jag inte vistas mycket i naturen. Jag är inte bara en naturvän. Jag är i själen en naturmänniska och känner mig mer i samklang med mig själv när jag jagar än när jag sitter på kontoret och arbetar. Svårt att förklara för den som inte vill förstå. Jag äger min egen jaktmark och där skapar jag möjligheter för vilt att leva, söka skydd och föda. Får jag bara pengar över tänker jag även göra i ordning ett viltvatten.

Kalla oss jägare nöjesmördare och jämför sedan med vargen som dödar 38 får på en natt (exempel ur verkligheten). Bytesdjuret bryr sig knappast om vem som dödar det men jag skulle hellre dö för en kula än jagas runt i en fårhage när mina syskon dör runtomkring mig. Om jag fick välja. ”Men lantbrukaren hade dem ju i en hage med vanligt fårstängsel och mot en öppen sjöstrand”, säger du kanske då. ”Han får skylla sig själv.” Ja, men sanningen är den att lantbrukaren har även rovdjurssäkrat övriga hagar för 625.000 kr plus moms, där det bidrag som ofta nämns i debatter uppgick till 200.000. Han hade en hage som behövde betas, bara över en natt, Vargen tog nästan alla djur och han möts med förakt och hån. Är det rimligt?

”Men vargen är ju bara ett djur”, säger du kanske då och gör det enkelt för dig. Den följer bara sina drifter. Precis. Jag har samma drift att jaga och kanske rentav att döda för att äta, om än inte för att överleva. Men jag tar tillvara allt jag jagar och jakten ger mig själslig ro. Är den driften då fel i mitt fall? Att distansera oss från djuren är inte alltid rätt även om vi till skillnad från dem kan se saker i ett större perspektiv. Vi är också styrda av drifter och dessa behöver emellanåt tillfredsställas för att vi ska må bra. Det är såklart inte vargens fel att den hetsjagar när den får tag på en flock får eller att den dödar en jakthund som dyker upp på dess revir. Däremot är det förbannat osympatiska drag som ligger den i fatet om man jämför med till exempel en björn.

För bara hundra år sedan bodde de flesta i det här landet på landsbygden. Nu är det tvärtom men det är för många lika obehagligt nu som då att ha en varg inpå knutarna, även om vi inte svälter ihjäl om vargen tar vår enda ko. Djurhållning tillsammans med varg är svårt och trots bidrag och ”vänliga vargkramare” som hjälper till att sätta upp rovdjursstängsel så hamnar bevisligen ändå merparten av kostnaden hos den som allra minst vill ha vargen. Är det att kompromissa?

Hur många vargar vi ska ha är ett politiskt beslut som förhoppningsvis grundas på forskning. Vilken nivå vi ska ha är det upp till myndigheterna att bestämma. Att vargen förvaltas genom jakt är det enda logiska (i motsats till okontrollerad tillväxt) så låt förvaltningen fungera så slipper vi utbredd tjuvjakt. Det gäller även jägarkåren som måste visa att vi kan sköta det ansvaret. I det sekulära Sverige är jakten att likställa med religion för många och när den inte kan utövas blir folk såklart desperata och tar i en del fall tyvärr lagen i egna händer. De överklaganden som rovdjursföreningar och naturskyddsföreningen gör är snarare kontraproduktiva och skapar ett skyttegravskrig som ingen tjänar på. Kanske allra minst vargen. Nej, det är dags att kompromissa vilket innebär att ingen får som man vill men alla får något man kan leva med.

Jägare – en nollvision på varg kommer aldrig bli verklighet. Tänk på vilken bild vi signalerar till alla ickejägare. Inget kan tas för givet och vi kan faktiskt få ännu sämre villkor. Bilder på vargslagna hundar verkar väcka mer avsmak och oförståelse för jägaren än de gör nytta. Tyvärr. Visa istället en bild på den förkrossade jägare som har förlorat en kompis. Dags att visa att vi faktiskt är sympatiska.

Kramare – inse att licensjakten skapar större acceptans och på sikt minskar tjuvjakten. Vi jägare är inte fiender, vi är bara rädda för att förlora något som våra förfäder har gjort sedan urminnes tider.

Konsten att skapa ett monster

20150115_154104

Hej alla monsterdiggare. Jag älskar monster. Om man slänger in ett monster i ekvationen kan vara avgörande för om jag ska gilla en film, tv-serie, bok eller kanske rentav ett stycke musik? Det kanske till och med är därför jag gillar hårdrock så mycket, för att den tillåter just monster. Mina böcker innehåller monster, massor av dem. Ett av dessa är nattlöparen, även kallad shishta. Ett slags varulv som är blodtörstig fast kanske lite sinnesslö och därför ofta utnyttjas som hejduk åt den betydligt klyftigare och vampyrliknande dasheptin. Fast när det gäller varulvar och vampyrer håller jag alltid på varulvarna. Och nej, inga Twilight-avarter inte. Det är ingen slump att del tre i min Serahema-serie kommer att heta just ”Nattlöpare”.

Då jag planerar att spela in en boktrailer för min serie funderar jag just nu väldigt mycket på hur jag ska kunna realisera en nattlöpare. Specialeffektsmakaren Stan Winston är död, likaså alienmonstrets skapare H.R Giger. Rick Baker lever iofs (En amerikansk varulv i London). Fast jag hade nog inte haft råd med dem ändå. Att skulptera ett huvud och gjuta i silikon eller skumlatex blir nog för dyrt och avancerat, även om jag är rejält sugen att testa. Förmodligen kommer jag köra på ett koncept där man mest ser silhuetten, höljd i rök så detaljrikedomen inte blir så viktig. Jag har en ide till hur jag ska använda papier maché av alla material i kombination med tyg, polymerisk lera och massor utav fejkblod. Dessutom har jag hittat ett företag i närheten som säljer ögon av glas för konservatorsarbeten. De har vargögon på lager. Kan nog bli hur fult som helst men man måste ju försöka.

Under tiden kan man alltid skissa lite granna på konceptet och jag lutar åt den mörka schakalvarianten uppe i vänstra hörnet, eller den onda pandaliknande saken i mitten. Kanske en kombo? Ljusare partier framhäver det mörka runt ögonen och får den att se elak ut. Egentligen är jag motståndare till långa spetsiga öron på en varulv men den tenderar att se för snäll ut annars. Sedan rör sig ju en nattlöpare både på två och fyra ben men jag kommer nog mest köra på en snabb sekvens där man skymtar ett huvud bland träden i en mörk skog. Om inte någon har en tam svart varg jag kan låna? Som morrar på kommando. Och kan gå på två ben.

Skulle dessutom behöva en tam korp ifall någon har en på lager…

Stay tuned!

Välkommen till min blogg

Jag är författare till den episka fantasyserien Serahema Saporium, grundare av välgörenhetsprojektet Fantastikhjälpen och driver Ordbyting podd. Här skriver jag främst om mitt författande (både romaner och noveller), poddinspelningar, signeringar, mitt företagande mm. Jag kommer även anordna tävlingar, samt skriva om böcker, film, musik, robotar och annat som förgyller livet. Förutom att följa länkar till sociala medier så missar du väl inte chansen att anmäla dig till mitt nyhetsbrev och få nyheter direkt i inkorgen? Tack för besöket!

Gott nytt år från en författare i underjorden!

20141231_164234
Nyårsmupp

2014 var ett händelserikt år. I februari fick jag till slut tummen ur och friade till min älskade Ann-Sofie under vår Teneriffa-semester. Det blev kanske inte så romantiskt som jag tänkt mig då vi blev försenade till bordsreservationen (dagsutflykt till djurpark som drog över tiden), bordsplacering intill toaletterna och strejkande barn som inte ville vara på just den restaurangen. De ville hellre vara i all-inclusive-restaurangen. Hon sa åtminstone ja i alla fall 🙂

Senare under våren hände plötsligt även en annan sak som jag drömt om i så många år. Mitt gigantiska fantasyepos som jag arbetat på under så lång tid blev äntligen antaget av ett förlag. Genast blev det bråttom att hinna ta fram omslag till förlagets katalog och slipa till manuset så vi hann trycka det lagom till sommaren. Sedan har det bara rullat på med sena kvällar där jag putsat på nya bokmanus, startat blogg och försökt klura ut hur sjutton jag ska synas i mängden. Jag har ordnat releasefest för 100 personer, varit på bokmässan, varit med i både tidningar och radio och som avslutning haft boksigneringar i julvimlet.

Glamour, flärd, stora rikedomar, tv-intervjuer, nobelpris, filmatiseringar – ja allt det där lyser ännu med sin frånvaro. Jag vill påstå att inget av dessa exempel är särskilt viktigt för mig även om en del så klart skulle vara roligt i hanterbar dos. Jag fortsätter gärna att skriva under radarn. Kruxet är att jag inte kan försörja mig på mitt författande så det måste ske på min fritid. Under sena kvällar och nätter när barnen är nattade, när jag egentligen själv också borde sova och skaffa energi. Därför är det kanske inte så konstigt att jag just nu, när året lider mot sitt slut, känner mig så oändligt trött. Jag står och tittar på ett bråddjup som jag har besökt förut. Det talas populärt om väggen men för mig har det alltid varit ett bottenlöst slukhål. Men jag tänker inte trilla i.

Nu låter det kanske som att jag är bitter men det är jag inte. Tvärtom är jag oerhört tacksam att jag fått chansen att ge ut min bokserie Serahema Saporium. Hade jag däremot inte fått bokkontrakt hade förmodligen min skräckroman i stort sett varit klar nu. Istället har jag på sätt och vis fått ytterligare ett jobb. Min fritid fylls som sagt av bloggande, boksigneringar och finputsning av redan färdiga bokmanus. Dessutom vill jag ju vara en god familjefar och sambo. Jag blir stressad av tanken att mitt nuvarande bokprojekt måste bli fantastiskt om jag ska ta mig ett snäpp upp i försäljningen. Mitt huvud är bara så fyllt utav berättelser att det just nu känns som att det ska explodera och jag hinner inte skriva ur mig dem. De bara växer och tar mer plats, skriker efter uppmärksamhet. ”Prioritering!” kanske någon ropar åt mig likt en självutnämnd författarcoach, flåshurtigt som Mia Törnblom. Och visst ser jag valen, men de är inte enkla. Lägg mindre tid på böckerna och sov är nog den akuta prioriteringen. Gå ner i arbetstid från heltidstjänsten och skriv är den andra. Men hur stänger jag av delar av min egen hjärna? Berättelserna och karaktärerna finns ju redan där. Om jag bara hade råd att skriva så har jag i mitt huvud redan material för minst tio åt framåt. Och förmodligen skulle det nog gå att skapa en tillräcklig inkomstkälla om jag bara släppte sargen, men det skulle kräva väldigt hårt arbete. Och att jag kastar in min familj i en otrygg tillvaro istället för ett välbetalt ingenjörsjobb. Det gör jag bara inte och det beslutet är inte endast mitt.

Så istället bloggar jag vidare och hoppas att försäljningen på magisk väg en dag ska skjuta i höjden. För den chansen är ganska minimal. Jag skriver i en förvånansvärt smal genre, på ett litet bokförlag. Böckerna säljs online eller i ett fåtal butiker och då är det enkel matematik att inse att det inte blir så stor inkomst på det hela, om böckerna inte finns överallt. Det är sedan lite lustigt att bland de filmer som går bäst på bio ofta se skapelser med fantastiska element. Tänk om detta kunde återspeglas i bokförsäljningen och att fler upptäckte att det är ännu mer fantastiskt att läsa sig in i en värld än att bara ta del av den under ett par timmar. En önskning inför 2015.

Nåväl, jag kanske är trött men jag är inte utslagen. Med förhoppning om ökad försäljning och att detta kan leda till mer tid att skriva ser jag fram emot 2015. Då ska jag bland annat besöka fantasykongresser och kanske sätta mig på någon medeltidsmarknad och sälja böcker. Dessutom ska jag försöka styra upp en riktigt grym boktrailer. Det börjar bli dags nu. Får jag bara vilat upp mig lite ska jag även sätta tänderna i manuset till ”Serahema Saporium 1:3 – Nattlöpare”. Det är hyfsat färdigt och väntar bara på lite komplettering så tror jag allt att vi ska få det redo tills sommaren.

Gott nytt år och tack alla läsare för att ni hjälper mig att sprida mina böcker! Och ett extra stort tack till alla saporister som dyker upp på mina signeringar. Under 2015 ska jag ordna något åt er som bevis på min tacksamhet.

God jul kära läsare!

Serahema - xmas

Tack alla ni som köpt mina böcker eller på annat sätt stöttar mig i min författarkarriär! Nu är jag klar med julens signeringsturné där jag åkt runt till Uddevalla, Trollhättan, Göteborg och Vänersborg och signerat böcker. Igår kväll var det Vänersborgs tur men där var man mer svårflirtade. Känslan var att de flesta hade handlat klart och letade efter någon specifik bok, men några slog trots allt till med svensk fantastik. Det gick ändå långt över min ursprungliga förväntan och jag är grymt nöjd. Som tur var tog jag hem ordentligt med böcker inför julen och vissa butiker har redan hört av sig och vill ha mer då de har sålt slut även de exemplar jag lämnat kvar efter mina signeringar. Nu ska jag vila upp mig från Serahema några veckor och visa mig mer för min familj men även fortsätta med det researcharbete jag håller på med för min skräckroman. Efter julen blir det dags att ge sig i kast med ”Serahema Saporium 1:3 – Nattlöpare” där äventyret fortsätter. God jul på er!