Jag, författare

Sitter här och lyssnar på nya låten ”Cusp of Eternity ” med Opeth på Spotify (såklart supergrym!) och ägnar mig åt något så narcissistiskt som att läsa min egen bok. Har helt enkelt inte hunnit läsa den tryckta varianten förrän nu. En annan anledning är även den roliga att försäljningen gått så bra att vi nog behöver trycka upp fler exemplar inför bokmässan i September. Och varför då inte ta tillfället i akt att rätta till lite småfel som smugit sig in? Konstigt att en text som jag vridit och vänt på och ansett mig färdig med i tio års tid ändå fortfarande innehåller fel. Man blir helt enkelt hemmablind och en del slinker förbi även den mest nitiske av lektörer. Plus att felen upptäcks lättare i annan font, annan teckenstorlek, på papper osv.

Det verkar som vi fått en monterplats och du hittar Mörkersdottir förlag här på mässan.

Det jag slås av är hur bra jag fortfarande tycker att ”De rotlösa” är. I jantelagens Sverige får man ju inte tycka så, men det så att säga ”skiter” jag i just nu för stunden. Visst, det är inget mästerverk, men det kan man knappast förvänta sig av en debutant. Hoppas jag. Det här är jag verkligen stolt över att ha åstadkommit och känslan att hålla i sin egen första bok är så mäktig. Nu väntar och våndas jag inför eventuella recensioner. Ska man våga läsa dem? Kommer det några över huvud taget? Hittills lyser de med sin frånvaro. Bok nummer två har redan kommit långt på väg och hela bokserien är egentligen redan färdigskriven. Men böckerna är inte i tryck ännu och en ny karaktär dök upp och tar utrymme i en nyskriven rafflande prolog till Serahema Saporium 1:2 – Bäraren. Fortsättningen på ”De rotlösa”. Jag har ingen aning vad det innebär så det är spännande även för mig som har ett stort kontrollbehov.

Att vara författare innebär hittills varken glamour eller feta inbetalningar. Snarare ”bara” att jag fått mer att göra förutom att skriva böckerna. Vilket såklart är fantastiskt spännande och roligt. Nu ska jag odla mitt varumärke och marknadsföra mina alster i den strida ström av titlar som forsar fram. Vilket hittills skapar mer utgifter än inkomster men jag försöker tänka långsiktigt och företrädesvis investera i sådant som kan öka intäkterna på sikt. Det ska bloggas och interageras på sociala medier, samtidigt som jag har ett heltidsjobb att sköta och ska vara en god småbarnsförälder och sambo. Rädd att allt blir en salig röra just nu. Idéer finns det i alla fall gott om men tid och pengar sätter som vanligt begränsningen.Jag har dock en del överraskningar på lut, men de kan dröja lite så jag avslöjar mer när jag har något att visa upp. Semestern räckte som vanligt och väntat inte till men något ska jag väl ha att göra i höst när familjen sover (och jag borde)?

Om du har läst ”De rotlösa” och gillar den så hjälp mig gärna att sprida detta på Facebook, Twitter, Instagram eller kanske rentav genom att prata med folk? 😛
Jag tror, hoppas och känner att ”De rotlösa” har en ärlig chans i konkurrensen men om boken inte syns så finns den inte. Sådan är den krassa verkligheten. Så tack för allt stöd och din support!

Bokrecension – Runristaren av Andrea Grave Müller

Runristaren

”Runristaren” är välskriven svensk fantasy som lovar gott inför framtida verk av Andrea Grave Müller. Fram tills nyligen kände jag inte till Andrea, men fick upp ögonen för hennes novellsamling ”Runristaren” på Facebook och blev intresserad. Nu när jag har läst igenom boken kan jag bara konstatera att den levde väl upp till mina förhoppningar. Jag läser sällan noveller, kanske av just den anledningen att de är så korta och jag själv gillar att investera i långa berättelser. Andrea utnyttjar dock formatet väl och lyckas etablera miljöer som känns trovärdiga och karaktärer som känns äkta och fångar mitt intresse. Särskilt väl lyckas hon i berättelsen ”Shegerja” som ger mig vibbar av H.P. Lovecraft. Det är också den novell som har ett av de tydligaste sluten. Många av de övriga novellerna har ett öppet avslut vilket gör mig en aning besviken fast samtidigt kittlas min egen fantasi om vad som händer därnäst. Novellen ”Timglas” seglar initialt upp till favoritnivå och har en del skönt originella grepp. Dessvärre övergår handlingen till att bli en aning tramsigt komisk vilket förstör illusionen för mig och jag tappar den känslomässiga kopplingen till berättelsen. Absolut inget fel på humor men i detta fallet fungerar det inte för mig.

”Blå ögon”, ”Stenväggar” och ”Tjänster och gentjänster” däremot är goda exempel på Andreas förmåga att skapa berättelser som känns genomtänkta och har en skön atmosfär. Överlag skulle jag vilja jämföra Andrea med Ursula K. Leguin då båda kanske inte ägnar sig åt gigantiska världsbyggen utan snarare håller det hela lågmält och därmed skapar en ständigt närvarande trovärdighet. Det är nästan så jag misstänker Andrea för att själv vara en häxa/ wicca då hon beskriver dessa element särskilt trovärdigt. Bara ett plus i min bok i så fall 😉

För att summera är detta en mycket läsvärd novellsamling som rekommenderas varmt. Jag ser fram emot kommande verk av Andrea Grave Müller.

Betyg [8/10] Bumlingar.

Filmrecension – Apornas planet: Uppgörelsen (3D) av Matt Reeves

Movie review – Dawn of the Planet of the Apes (3D) by Matt Reeves.

See review in english at the bottom of this blog post.

 

Uppgörelsen tar vid tio år efter händelserna i Apornas planet: (r)Evolution. Föregångaren hade fördelen att man mest fokuserade på den genmanipulerade apan Caesar och hans relation till människorna. Nu tar de animerade aporna större utrymme. De är grymt välgjorda men digitala karaktärer i spelfilm kommer nog alltid att ha svårt att säljas in som verklighet, hur snyggt gjorda de än är. Detta beror säkert på ”uncanny valley” -effekten, vilken innebär att vi är så vana att se det mänskliga ansiktet att en animation som inte träffar riktigt rätt genast avslöjas och bryter illusionen.

Ett virus kallat ”the simian-flu” har slagit ut större delen av jordens befolkning. Kriminalitet, upplopp och kaos har följt i dess spår och endast små spillror av människorasen återstår. Viruset är en resultat av den alzheimerforskning och genmanipulation som gav upphov till Casear och de apor som i förra filmen rymde från laboratoriet och skapade ett eget samhälle i en skog utanför San Franciso.

Inledningsvis får vi se hur aporna jagar hjort tillsammans och hur Caesar har en vision som verkar föra aporna närmare människorna i utvecklingen. De har skolundervisning där de lär sig att läsa och skriva, men lär sig en viktig skillnad mot människan – apor får under inga omständigheter döda varandra. Det är snyggt gjort om än överdrivet sentimentalt  med ibland uppenbara försök att skapa känslomässiga band till karaktärerna.

Självklart är det oundvikligt för aporna att stöta på människor, vore inte mycket till film annars, och detta i form av ett gäng ingenjörer(?) som letar efter ett dammbygge som de hoppas ska kunna förse deras skara överlevare i San Franciso med ström. En av människorna råkar i sin rädsla skadeskjuta en av aporna och spänt läge uppstår. En skör överenskommelse upprättas tack vare Caesars fredliga vision och människorna får lov att försöka reparera kraftverket i dammen. Alla apor litar dock inte på människorna och i synnerhet inte Koba som tidigare har utsatts för grymma djurförsök. Detta leder i förlängningen till titelns ”uppgörelse” som blir en våldsam sådan.

Filmen var bra underhållning men 3D-delen känns överflödig. Den tekniska kvalitén på animationerna är nog det bästa jag sett hittills på film. En del inslag blir tramsiga  och dramaturgin känns ibland krystad. Och varför rider aporna på holländska Friserhästar? Någon har uppenbarligen sålt in rasen väl i Hollywood. Ingen överväldigande film men sevärt var det i alla fall och jag är glad att jag såg den på bio.

Betyg [7/10] Bumlingar.

 

Review in english:

”Dawn of the Planet of the Apes” takes place ten years after the first movie (Rise of the Planet of the Apes) in this reboot. The first movie had the advantage of a main focus on the genetically manipulated ape Caesar and his relationship with the humans. Now the animated apes have a larger role in the movie. The animations are extremely well done but digital actors on screen will always be difficult to buy as reality. Especially when as close to the human nature as is the case here, which likely has to do with the ”uncanny valley” effect. We are so accustomed to see the human face that when an animation is close but slightly off we spot it immediately.

A virus called the ”Simian-flu” has wiped out most of the human race. Crime, mobs and chaos has followed the virus and only a few humans remain. The virus is the result of genetic manipulation to create an alzheimer cure, which also created Ceasar and the other apes who broke out of the laboratory in the first movie and created their own society in a forest outside San Francisco.

In the beginning of the movie we get to see the apes hunting together and the vision Caesar has that seems to bring them closer to humanity. They teach reading and writing, but also the important rule – apes do not kill apes. It looks awesome on screen although a bit too sentimental with obvious attempts to create an emotional connection to the characters.

It is of course inevitable for the apes to get confronted with humans, not much of intrigue if they didn’t, and in this movie it’s a bunch of ”engineers” looking for a dam power station to provide the human survivors in San Francisco with power. One of the humans gets nervous and shoots and hurts one of the apes and the situation gets really tense. A fragile agreement is made due to Caesars pacifist ideals and the humans are allowed to try and repair the power station. Some apes, however, don’t trust the humans and especially not Koba who has been treated really bad in the lab. This ultimately leads to the violent final of the movie.

The movie was great entertainment but the 3D-version feels superfluous. The technical quality of the animations might be the best I’ve seen on film this far. Some parts feel corny and the scenarios are sometimes a bit forced. And why do the apes ride on dutch Frieser horses? Somebody has obviously made a buck selling these horses to Hollywood. It’s not an overwhelming film but definately worth a visit to the movies and I’m very glad I did.

Rating [7/10].

Bokrecension – Ondvinter av Anders Björkelid

Ondvinter

 

Detta är en bok som rekommenderas som ett utmärkt exempel på att svenskproducerad fantasy lever och frodas! Möjligen riktar den sig till lite yngre läsare, men funkar bra även för vuxenläsare som undertecknad. Handlingen utspelar sig främst i och omkring den gård där den inte särskilt lyckade bonden Atta bor ensam med sina barn, tvillingarna Sunia och Wulf. Man förstår snart att Atta har ett hemlighetsfullt förflutet och snart tvingas tvillingarna ut i den farliga verkligheten när deras far dödas och ondvintern kommer med sina galgmän och andra faror. Berättelsen är klart inspirerad av den nordiska folkloren med vättar och andra väsen men har ändå en egen ton och lockar in mig i handlingen. Jag vill veta mer.

Det är i huvudsak två saker jag retar mig på och det första är att bokens inledande kapitel skiftar berättarperspektiv hela tiden. Ena stunden skrivs den i vi-form, sedan i jag-form och man blir inte helt säker på vems tankar det är som för berättelsen framåt. Vad det lider anar jag mig till att detta är ett berättartekniskt drag för att skildra tvillingarnas delade tankar som sedan förloras och berättelsen övergår då till att skildras ur Sunias perspektiv. Eftersom man inte känner till detta i bokens början blir det mest störande. Den andra saken som drar ner betyget är dialogerna som känns lite krystade och stela. Detta beror nog till stor del på den språkliga dräkt som Björkelid klär sin berättelse i, för prosan är fantastiskt vacker och jag blir rentav avundsjuk på de vackra formuleringarna.

Nu vill jag veta hur det går för tvillingarna och kommer fortsätta läsa serien. Förhoppningsvis har jag tur och stöter på Anders Björkelid och får en bok signerad nu när jag själv kommer ge mig ut på mässor och liknande. Det är kul att vi har så bra författare i Sverige och att genren rör på sig. Berättelsen är inte tillräckligt komplex och raffinerad för att generera att skyhögt betyg, men jag ger den ändå en sjua.

Betyg [7/10] Bumlingar.

Releaseparty för ”De rotlösa”

Boksignering

Slutsålt! Ja, så har jag då haft min första boksignering och jag drämde till med ett rejält releaseparty med ca 100 personer (70 vuxna, 30 barn) hemma i min trädgård. Tack vare fantastiskt väder avlöpte det hela oerhört smärtfritt. För att förhöja stämningen körde vi på ett medeltidstema för både musik och värdfamiljens klädsel. En vapenrock av ylle utanpå linnetunikan var kanske ingen hit, men det såg nog bra ut i alla fall? Min kära sambo Ann-Sofie slet hela veckan med att laga mat och baka kakor men vi fick hjälp från alla möjliga håll och det behövdes för att sno ihop ett kalas av den här kalibern. För att lägga ytterligare anspänningar på mina redan ansträngda nerver beslöt jag mig för att framföra några visor från Serahema. Som ett slags genrep inför bokmässan där jag funderar på att göra samma sak. Enligt plan skulle jag ha testat ljudanläggningen redan under fredagen men det blev på lördagen och jag fick väl inte riktigt till det så förstärkaren distade ur sång o gitarr lite. Men det funkade hyfsat, jag överlevde min självpåtvingade utmaning och inga barn grät. Jag fick till och med applåder så det var nog hyfsat uppskattat. Vi hade även en tipspromenad där vinnaren fick ett exemplar av ”De rotlösa” och som avslutning på kvällen hade jag och mina söner Victor (5,5 år) och Anton (3,5 år) ett riddarspel där de iklädda riddardräkter fick spöa upp sin far som den onde trollkarlen ”Svettkåpa”. Barnen i publiken ville se det hela om och om igen och jag tror vi körde 4-5 föreställningar. Vid det laget flöt jag fram och sögs upp av den torra marken.

En lärdom av spektaklet är att ha en ljudtekniker eller åtminstone öva att spela med mick o stärkare. Fast den främsta lärdomen är nog att kanske ha en standarduppsättning med saker att skriva i pärmen vid signeringen. Fick mer än en bläcka där.

Tack alla som kom! Jag bjöd fler och hade velat bjuda ännu fler, men gudarna vet om vi hade lyckats ro det i hamn. Nu avlöpte allt fint tack vare hjälp från familj och goda vänner. Och jag fick finfina presenter som jag uppskattar väldigt mycket. Blommor, choklad, rödtjut, rosé, , likör, bubbel o whisky, barnteckningar, fint läderhantverk, barbequebok o en riktigt cool liten statyett som skulle kunna föreställa undertecknad efter festen:-P

Tusen tack!

Presentbord

Statyett